”Farväl till Panic Beach” naglar sig fast i medvetandet

- in Kultur, Kultur & Nöje, Recension

Sara Stridsbergs sjätte roman ”Farväl till Panic Beach” bjuder i vanlig Stridsberg-anda på far-dotter-relationer, vacker prosa och ett drömlikt Stockholm. Stridsbergs språkförmåga och gripande karaktärsdynamik gör romanen till en fullträff.

Farväl till Panic Beach är Sara Stridsberg när hon är som bäst. Romanen är ett familjeepos som följer en familj från 1917 till nutid. Genom 414 sidor utforskar Stridsberg familjedynamik, svek och förlåtelse.

Huvudkaraktären Nina är det perfekta kärlet för att lotsa läsaren mellan generationerna. Med sin ta-livet-som-det-kommer-attityd och förlåtande karaktär personifierar hon familjen Stjärnes filosofi om att hitta ljus i mörker.

Romanen utspelar sig i Berzelii park, Kungstornet och på den mystiska och drömlika stranden Panic Beach, fylld av djurskelett, uppsköljda valar och udda människor. Stridsberg gör en enastående skildring av Stockholm, tidens lopp och världens ständiga förändring.

Att läsa Farväl till Panic Beach känns som att ligga på botten av havet och se en historia formas ovanför ytan där allting är vackert men förvrängt. Hur mycket kan man förlåta en alkoholiserad pappa? När börjar man reflektera över att alla i ens liv begår självmord?

Omslag: Albert Bonniers förlag

Handlingsmässigt hoppar boken fram och tillbaka mellan karaktärer, plaster och händelser. Men bokens största styrka ligger i Stridsbergs känsla för språk. Den närvarokänsla och traumabeaktande prosan flätar samman familjens livsöden på ett mästerligt sätt, exempelvis i denna mening:

”Jag vet inte vad Matti tänkte på den kvällen, men ibland tänker jag att det är därför människor gör hemska saker, som en dröm om ovillkorlig kärlek, att göra det värsta och sedan bli förlåten.”

Stridsbergs karaktärer gör dumma saker, sårar varandra och förlåter. Det läggs aldrig någon vikt vid karaktärernas agerande. Stridsberg ger läsaren tolkningsföreträde och litar på att läsaren kan förstå vad hon menar utan att förklara allt i detalj. Mellan raderna uppstår en fantastisk historia om kärlek, död och förlåtelse.

Precis som de uppburna ryska författarna (som hon refererar till under bokens gång) gjorde, slänger Stridsberg in nya karaktärer om vartannat. Det hela blir ibland till en namnorgie som lätt leder till förvirring, framförallt när relationerna karaktärerna emellan inte sällan löses upp och förändras. Där faller boken stundtals lite platt, speciellt när flera av karaktärerna inte är särskilt viktiga för berättelsen i stort.

Stridsberg ligger precis rätt i tiden, romanen för tankarna till Systrarna av Jonas Hassem Khemiri såväl som klassiska ryska romaner som Barndom av Maxim Gorkij. Samtidigt är stilen Stridsbergs egna. Att hon har fått inspiration från litteratureliten märks snarare på de många litterära referenserna, som när Nina jämför sig själv med Humbert Humbert från Lolita och Anton Tjechov Körsbärsträdgården som går igen i hela boken.

För de som har läst novellen ”Valarna” ur samlingen Hunter i Huskvarna (2021) kommer liknande tematik upp, men nu i megaformat. Här återfinns den alkoholiserade pappan, den magnetiska dragningen till havet och valarna, samt fascinationen för livets fula sidor.

Farväl till Panic Beach är en bok som klöser sig fast vid läsarens medvetande. När boken är färdigläst känns det som om att komma upp till ytan efter lång tid under vatten och dra in det första andetaget. Fantastiskt skönt, men med en sorg att man inte kunde vara kvar längre under ytan.