Medan Skåne dras in i höstens mörka famn, konstaterar Alice Nyberg Westerlund att sommarens sällskapliga nöjen nu är ett minne blott. Men kanske är det just i det dämpade ljuset som vi finner en ny skönhet?
Årstiderna skiftar, och just i dag är luften är så där härligt krispig. Mina (någorlunda) brunbrända ben bleknar mer för varje dag. Jag går runt i ett sensommar-Malmö och tänker på allt som försvinner med värmen. Hejdå långa, slöa dagar på Ribban. Farväl, öl i solen och uteserveringshäng. På återseende sommarflört och Birkenstocks. Sommaren är slut, men i ärlighetens namn är det kanske inte så hemskt? Älskade sommar, tack för allt, vi ses igen om ett år. Nu är det hög tid för sovmorgnar med regn som piskar utanför. Tända ljus och tio nyanser av svart. Vi säger hejdå till den lättsamma sommaren, och välkomnar en lång och ruggig höst.
Jag tänker på tiden som ligger framför oss. Hösten, denna depressiva årstid. Dagarna blir kortare och mörkret större. Det regnar mest hela tiden, och träden tappar alla sina löv. En tid att gå vilse i sitt eget mörker, kan tyckas. Men visst har ändå hösten något? En allvarsamhet som lockar. Om sommaren är Barbie, Margot Robbie i tighta rosa kläder. Är hösten Helena Bonham Carter, sexigt galen i Fight Club och Sweeney Todd. En manodepressiv sexgudinna, oberäknelig och oförglömlig. Hösten är kulturens högtid. Teatrarna slår upp sina dörrar igen efter ett långt och tråkigt sommaruppehåll. Biograferna blomstrar. Allt blir lite dunklare, går lite långsammare. Mer tid för eftertanke. Mer tid för konst.
Sommaren är perioden för allsång och sommarplågor, för Way Out West och Lollapalooza. För lättsmält och tillgänglig kultur. Mot allt det står hösten i kontrast med sin seriositet, sitt svårmod och sin svärta. Hösten är tiden för tjocka böcker och teaterbesök, kultur som inte skriks över ett stimmigt folkhav. Den är tiden för polotröjor och rödvin. För konstutställningar och Lars Norén. Svåra filmkvällar i soffan hos en indiekille som lever, dör och andas för sin husgud Yorgos Lanthimos. Äntligen höst, äntligen dags att vara lite pretentiös.
Därför skulle jag vilja kröna hösten till det finaste vi har. Sommaren är kul. Härligt flamsig. Tramsig. Petflaskor med blaskigt vin och Veronica Maggio på en sommarscen. Men slår det höstens vackra mörker? I think not. Jag blickar framåt med pirr i magen och tacksamhet. Tänk vad otroligt fint, att få gömma sig bland alla svåra människor i publiken på teatern. Drunkna i sorlet på en konsthall. Att sitta och låtsas läsa Dostojevskij i en mörk och stimmig bar. Så varmt välkommen du vackra, kulturella tid. För dig ska jag klä mig i min svartaste polotröja. Mina högsta stövlar. Min blankaste läderjacka. För dig ska jag vara mitt allra mest pretentiösa jag.
