Twitterkrigare och politiker är sällan journalister – oavsett vad de säger. Det skriver Lundagårds redaktör Elmer Rikner i ledaren för Lundagård nummer 6 2024.
I Sverige har vi ett system där journalistikens publicistregler primärt utgår från etiska riktlinjer som mediehusen tillsammans har kommit överens om, alltså inte utifrån lagtexten. Detta just eftersom staten ska hålla sig så långt borta från den fria pressen som möjligt.
Systemet är mycket framgångsrikt, men tyvärr öppnar det också upp för oseriösa aktörer. Aktörer som kallar sig för journalister – men knappast kan räknas som det. I vårt avlånga land handlar detta framför allt om två grupper, som ofta går hand i hand: Twitterkrigare och alternativmedia.
En av alla dessa är tidigare NMR-aktiva Christian Peterson, eller som han också kallas, Förtalsombudsmannen. På X har han jagat oliktänkande med kamera tillsammans med sin kompanjon Nick Alinia. Syftet har varit att granska personer med vänsteråsikter och sedan sprida informationen vidare. Men det faktiska utfallet liknar snarare en häxjakt än något annat.
Det är naturligtvis aldrig fel att rapportera om sin omvärld. Personer som filmar, skriver och dokumenterar saker på sociala medier är oerhört viktiga för spridningen av kunskap och information.
Det kan kännas självklart att ta personer som Christian Peterson och Nick Alinia med en nypa salt. Deras agerande är nära definitionen av alternativmedialt. Diskussionen bör därför i stället rikta sig mot aktörer som är seriösa och ska tas på allvar, men som fortfarande inte är journalister.
Politiker och experter är det tydligaste exemplet, opinionsbildare (självutnämnda eller inte) likaså. Opinionsbildare har också en tendens av att kalla sig själva för journalister, i alla fall på X. Ibland av helt rätt anledning, men ofta i ett försök att legitimera sina åsikter som fakta, inbäddade i ”granskningar”. Faktan behöver absolut inte vara felaktig och kan rentav vara samhällsnyttig, men att tro att det skulle vara en saklig och objektiv beskrivning av verkligheten – då har man hamnat på villovägar.
Vem som faktiskt är, och bör vara, journalist finns det delade meningar om. Förra året köpte världens rikaste man, Elon Musk, upp Twitter och döpte om det till X. Elon Musk har sedan dess förespråkat det som kallas för medborgarjournalistik.
”I strongly encourage people around the world to post news about events as they’re happening, in both text & video”, skriver han i ett inlägg på X.
Allt gott så. Medborgarjournalistik är, precis som jag tidigare skrev, mycket viktigt. Problemet blir när Elon Musk vill ersätta all annan typ av journalistik till förmån för detta, i stället för att de olika metoderna tar hjälp av varandra.
”The legacy media is a pure propaganda machine. X is the voice of the people.”, skriver han som en legitim anledning att stänga ute massmedia.
Och visst, USA har ett högst problematiskt medieklimat. Men om svaret blir att vi enbart ska lyssna på legitima experter och extrema Twitterkrigare som skriver inlägg på sociala medier, ja, då är vi nog illa ute.
Det gäller i USA, det gäller här.
Här kan du läsa hela tidningen i digitalt format!
