Från Lundabubbla till provencalsk sol. Molly Fornell reflekterar över hur ett nytt liv i Aix-en-Provence fått både språket och vardagen att kännas friare – trots språkbarriärerna.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Att det inte är en seglivad myt förstod jag på studentboendets kontor. Klichéartat pratade receptionisten en hetsig franska med tillhörande mimik utan engelsk kompromiss. Ett av många möten där engelskan som lingua franca bara är ett charmigt uttryck. Jag faller ofta ensam mellan översättningens stolar, men jag känner mig märkligt nog hemma i Aix-en-Provence.
Först behövde den svenska kylan smälta bort i den provencalska solen. Jag skulle lära mig tilltala rätt och glömma du-reformen. Alltid hälsa goddag eller godkväll oavsett om jag är i mataffären, bussen eller bageriet samt hejdå på vägen ut. Inte heller bli förvånad om någon interagerar med mig på stan bara för att vara trevlig. Visst låter det banalt, men hur brukar vi svenskar göra egentligen?
Det gick upp för mig att jag faktiskt uppskattar den extra artigheten. När jag och busschauffören utbyter bonsoir till varandra tänker jag på busschauffören i Lund som bara får blipp och aldrig någon blick.
Nu har det gått en månad här. Jag har tagit ut mina eurosedlar och är artig. Den svenska kylan har smält. Kvar är en skåning som ingen förstår, men som känner sig mer förstådd än på länge.
Det är en daglig upplevelse: Jag översätter från skånska till svenska till engelska till franska, (inte nödvändigtvis i den ordningen) och gestikulerar vilt. Fransoserna, norrmännen, spanjorerna och ibland också svenskarna höjer ögonbrynen i ett va? Jag blir inte uppgiven, tvärtom brukar jag skratta åt det. Även utanför den svenska gränsen är jag i första hand en skåning – en ”south swedish girl with a funny accent”. Jag erkänner, för mig är både Köpenhamn och Stockholm mina huvudstäder!
Visst sätter språkets begränsningar ofta krokben för konversationerna, men ändå existerar en omfångsrik känsla av förståelse. Midnattens folkvimmel, den tidiga espresson vid fuktiga blomsterbuketter på torget och de gyllene husen samverkar helt och hållet med mig.
Även om fransmännens filterlösa suckar fortfarande skrämmer mig, finner jag det mer önskvärt än den knutna näven i fickan. Vill man något här, då demonstreras det – även i mikroformat över disken. Samtidigt önskar de varandra bonne journée, håller upp dörren och tilltalar mig då och då madame.
Men det slog mig också att Aix på många vis är som ett franskt Lund. Det är många studenter, gamla byggnader och en påtaglig akademisk atmosfär, men det finns en viktig skillnad – det är inte Lund och det är skönt. Det känns som att baktala en god vän, men för varje dag som går förstår jag hur viktigt det var att komma ifrån overkligheten där.
Alla har väl hört om lundabubblan? Fenomenet när världen reduceras till gränspunkterna Södra Esplanaden, Delphi och centralen – allt annat utanför blir oväsentligt. Visst har jag älskat Lund sedan första gången, med alla dess egenheter och intensitet, men på sistone gick det inte längre. Jag svär, hade jag sträckt ut handen i luften hade jag känt bubblans krympande hölje.
Under min första månad visade det sig att det går att känna sig hemma fast översättningen glappar. Förståelse kan uppstå på andra sätt än i ord, vilket är väldigt vackert. I kontrast till livet i Lund känns nystarten här som en lyckad direktöversättning, även om ingen förstår min skånska.
