Går det att springa utan att uppdatera på Strava? Har de så kallade hobby-apparna blivit våra nya mötesplatser? Som nybliven joggare frågar sig Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula vad hennes aversion för hobbygemenskaper grundar sig på – och varför allting måste delas med andra.
Jag har alltid hatat att jogga. Vem skulle självmant välja att flämtandes befinna sig i limbo mellan att gå och springa fort? Sällan har en teoretikers ord landat så väl som när jag läste Jean Baudrillards bok America och kom till hans beskrivning av joggaren som ”cocooned in the solitary sacrifice of his energy”; frenetiskt sysselsatt med den yttersta formen av postmodern meningslöshet.
Men så en dag i våras började tanken om att kanske ge det en till chans gro. Ett nej från en sökt praktikplats visade sig vara stöten jag behövde för att dra på mig springskorna. Och rundan genom botaniska trädgården var faktiskt inte så illa – jag till och med njöt. Men ack, den lycka som varar.
Allteftersom mitt hat inför joggandet skingrades började nämligen ett nytt agg uppstå: det mot springgemenskapen. Ty lika svårt som det är att börja springa är det tydligen att bara få springa för springandets skull.
Kort efter min joggdebut laddade jag ner träningsappen Strava. Kul att kunna följa sin utveckling, tänkte jag. Det visade sig dock snabbt att jag med det öppnat en Pandoras ask för ett kurerat flöde av genomtänkta träningsbilder och peppande kommentarer. Som om inte springandet var nog skulle löprundan nu presenteras i en fin förpackning – och glöm för allt i världen inte att ge ”kudos” åt dina vänners bedrifter. Men det verkar vara något som går hem. Det rapporteras om att så kallade hobby-appar är våra nya mötesplatser – oavsett om det handlar om samhörighet eller dejtande – samtidigt som intresset för dejtingappar dalar har Stravas användare ökat med 20 procent det senaste året. Det är på dem man hittar sina gelikar.
Visst kan jag förstå att man hellre befinner sig på mjuka hobby-appar än i det hårda klimatet på andra sociala medier. Min antipati ligger snarare i den pressande vikänsla som uppstår på dem. Och i att premissen för det hela bygger på ett uppvisande. Att allt man gör för att koppla av ska bli något man delar; ett föremål för bedömning, skulpterat efter andras blickar. Tyckte du om boken du läste eller filmen du såg? Se till att formulera en klyftig motivering på Goodreads eller Letterboxd för att framhäva din goda smak och ditt djupa intellekt. Blev inte löprundan lika lång eller snabb som den brukar? Skriv ut en förklaring till varför, så alla vet att du vet att du egentligen är uthålligare än så.
Under min första löprunda fanns det en enda person jag identifierade mig med: Rocky Balboa. Med Gonna Fly Now i lurarna transporterades jag från Lund till 1970-talets Philadelphia med Rocky som springer för heder och upprättelse i den ikoniska scenen i Rocky II. Själv springer jag när jag är stressad, ledsen eller arg. Helst skulle jag göra det med skygglappar på, obrydd om världen omkring mig. Kanske inte helt olik de joggare Baudrillard beskriver.
