Sally Rooneys fjärde roman ”Intermezzo” handlar om syskonrelationer, maktdynamik, kärlek och hur man hanterar sorg. I en karaktärsstudie på 450 sidor får Rooney utrymme att utforska sitt språk samtidigt som hon sätter fingret på det hetaste i kulturdebatten. Thea Sandin har läst den omåttligt populära irländska författarens nya bok.
I Intermezzo får vi följa bröderna Ivan och Peter och se hur de hanterar sorgen efter sin pappas död. Som läsare förstår vi direkt att Ivan och Peter är väldigt olika: Ivan är 22 och Peter 32, men deras personligheter är också som dag och natt, åtminstone initialt. Peter är en framgångsrik jurist och tidigare ordförande i debattklubben på universitetet i Dublin, han är vältalig, charmig och framstår som självsäker. Ivan är ett underbarn i schack, men redan vid 22 års ålder verkar hans glansdagar vara förbi, och han är överöst av självhat och tvivel.
Relationen mellan bröderna är inte särskilt varm och avståndet mellan dem har brett ut sig som en ocean sen barndomen. Genom hela boken finna det bara en handfull scener där de två faktiskt är tillsammans, resten av tiden får vi lära oss om deras relation genom tankarna de har om varandra och hur de pratar om varandra med sina flickvänner. För de romantiska relationerna står, som så ofta i Rooneys böcker, i centrum.
Peter är fortfarande kär i sin ungdomskärlek Sylvia, som gjorde slut med honom efter att hon var med om en bilolycka. Samtidigt som han längtar efter Sylvia är han också involverad i en komplicerad relation med den unga och sexuellt utlevande Naomi som är 10 år yngre än honom. Ivan å andra sidan har aldrig riktigt haft någon romantisk relation men blir stormförälskad i den 36-åriga Margaret när han är på schacktävling i en liten by och känner för första gången i sitt liv en stark passion.
I beskrivningen av de här relationerna visar Sally Rooney på en obehagligt bra känsla för samtidens puls och den pågående debatten kring åldersskillnader i relationer. Äldre kvinnor tar yngre män som älskare och partners, och debatten har gått varm på svenska kultursidor. Intermezzo blir ett spännande inslag i detta där läsaren får följa huvudkaraktärernas inre monologer och deras dilemman i sina relationer genom romanen.
Förlåt för mina fördomar men hur många schackgenier med dåliga tänder är overkligt vackra?
Utan tydlig avgränsning mellan vad en karaktär tänker och säger tar det ett tag att förstå flödet i romanen men när man väl kommit in i det så skapas en intim koppling till romanfigurerna. Ivan karäktariseras av långa och analytiska tankar, Peter tänker som sin personlighet (fladdrigt och utan fokus) och Margaret beskyller sig själv och skäms över sina känslor för den unga Ivan. Dessa långa monologer som kan ses som rejält inspirerade av James Joyces Ulysses är nya för Rooney och ger henne ett större utrymme att glänsa i sitt språkbruk.
För de som tycker att handling är viktigare än språk kan de kanske bli något uttråkade av de första 300 sidorna. Det är mycket karaktärsbygge och som titeln anspelar så känns det ibland som ett intermezzo, ett mellanspel, mellan två stora händelser. Men det är i denna paus, eller tomrum, som så mycket av känslan i boken är, och för den som är lite mer handlingsdriven kommer även belöningen mot slutet av boken där det blir så rafflande att det är svårt att släppa ifrån sig romanen.
Det enda negativa jag har att säga är att Rooneys tröttsamma besatthet av vackra människor består även i denna bok. Inte en enda karaktär hon skriver om är alldaglig. Vi vet att Ivan är en schacknörd med tandställning, som lägger mycket tid på att spela onlineschack, men ändå beskrivs hans utseende som en grekisk statys. Förlåt för mina fördomar men hur många schackgenier med dåliga tänder är overkligt vackra?
Men det kanske också är grejen med Rooney, hon skapar ett universum där vi kan drömma oss bort och för en stund glömma verkligheten med hormonfinnar och otvättat hår. 450 sidor senare blir jag nästan melankolisk för att jag ska lämna karaktärerna jag kommit så nära.
