Att sticka ut hakan och tro på sig själv är enligt jantelagen förbjudet i Sverige. Samma princip verkar gälla när vi försöker hävda oss internationellt. Lundagårds kulturkrönikör Emmy Odeskog tycker att den ständiga nedvärderingen av allt som är svenskt är tröttsam, och önskar att vi kunde vara lite mer patriotiska.
”Hon måste sitta nånstans och dö skamdöden” skriver Alex Schulman i Dagens Nyheter kort efter att Robyns låt ”Dancing on my own” placerats överst på P3:s lista över de 300 bästa låtarna i världshistorien. Hur har de mage att placera en svensk överst?
Liknande åsikter har avlöst varandra på fester runt om i Lund sedan dess. Queen och The Beatles är exempel på artister som killar i sofforna framför mig hade placerat högre upp än Robyns partydänga. Då och då ställer de ner sina Tsingtaos och fibblar fram förpackningar med rizzla och tobak ur fickan. Börjar rulla och väter lite med tungan. Så gör man i Italien, säger någon när jag tittar fundersamt på åbäket.
Det verkar oskyldigt, men något vänder sig ändå i magen på mig. Varför känner vi ett så stort behov att distansera oss från vårt eget land?
Det är till exempel inte första gången aversionen mot svenskar som får svenska priser får ta stor plats på kultursidorna. I dokumentären Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt berättar bland andra Agneta Pleijel om det drev som följde på att de två arbetarförfattarna tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974.
”Ingen i utlandet vet vilka de är!” löd löpsedelsrubrikerna.
Den här kritiken hade möjligtvis kunnat vara intressant om den bara hade haft ett innehåll – om det hade funnits ett stort högmod i Sverige som återkommande grumlat vår syn på kultur. Men det finns det inte. Tvärtom. Klagokören riktas i regel hemåt.
När Han Kang för en vecka sedan tilldelades årets Nobelpris i litteratur gick det inte att sparka med den framgångsrika anti-svensk-skon på själva pristagaren. Kritiken riktades i stället vant mot sammanhangets svenska representanter. ”Ett ganska svagt val av Svenska Akademien” var titeln på Victor Malms artikel, publicerad i Expressen kort efter avslöjandet. Jag får en känsla av att den hade haft samma titel oavsett vilket namn den ständige sekreteraren uppgett.
Paradoxalt nog är just den här tendensen det mest svenska av allt. ”Du skall inte tro att du är något” lyder den första kommenderingen i jantelagen, såsom den formulerades av Aksel Sandemose i En flykting korsar sitt spår från 1933. Och om du tror att du är något, kommer du som straff (i moderna ordalag) att bli föremål för intensiv och godtycklig granskning av Victor Malm, tills det som en gång var något inte längre existerar.
Det är sorgligt, faktiskt. Dels för att vi går miste om gemenskap och stolthet, men framför allt för att det speglar den dystra inställningen vi närmast har till oss själva: Att aldrig få sticka ut hakan och tro på sig själv.
Några som lyckligtvis inte delar den inställningen är Robyn, P3 och De Aderton. De vågar sticka ut hakan. De dör inte skamdöden, och de har sannerligen inte bett oss sitta på förfester eller kultursidor och göra det i deras ställe heller.
