Boelspexarna firar 30 år med en nyuppsättning av deras första spex, ”Henry VIII”. Har spexet åldrats med värdighet eller är det dags att återvända till ritbordet? Lundagårds Johan Larsson tog plats i publiken för att få svar.
Titel: Henry VIII
Orginaluppsättning: 1994
Visas: 18–20 oktober, Stora salen, AF-borgen
Henry VIII är förvisso känd för att ha grundat Engelska kyrkan, men kanske ännu mer för att ha avrättat sina fruar när de inte gav honom en son. Detta är dock inte den historien som Boelspexarna har valt att berätta. I deras version är Henry en kortväxt tyrann som avrättar sina fruar så fort de nämner hans längd. Men inte ens rollen som bödel är fri från korruption, och i själva verket har alla hans fruar överlevt. De lever nu tillsammans i ett kultliknande sällskap, där de planerar att göra slut på sin despotiske make.
Och de är inte ensamma om att vilja bli av med kungen. Även hovets grabbgäng har börjat se bortom slottets murar, men för att uppnå sina drömmar måste kungen röjas ur vägen. Kungen själv är omedveten av konspirationerna då han är helt fokuserad på att utöva sin hämnd mot Europa. Det må låta seriöst, men som alla bra spex döljer den allvarliga handlingen en studentikos komedi.
Det går inte att peka på något som spexet gör dåligt. Från att jag fick programbladet i handen tills dess att sista kupletten sjöngs, var det en underbar upplevelse. Spexet växlar smidigt mellan kvick dialog och härlig sång, med kreativa omtag som överraskar. Varje karaktär glänser som en stjärna på scenen och de är alla starka och unika på sitt sätt. Det är få spex som har så många starka karaktärer där samtliga är lika intressanta. För att ge ett perspektiv på spexets bredd av karaktärer, hittar vi allt från en tysk prinsessa med en fot kvar i 1940-talet till en krögare som är obegriplig, till Döden själv. För att inte nämna William Shakespeare och en kardinal med en förkärlek för manligt sällskap.
Den främsta och bästa karaktären för spexet är Henry VIII som porträtteras helt perfekt. Han är en kort, brölig man med platåskor (eller är det styltor?) och en utmärkt sminkning. Varje scen och kuplett han deltar i fångar publikens fulla uppmärksamhet, inte bara för att han är kung utan för att han framstår som så barnslig och patetisk. Henrys skådespel gör det trovärdigt att alla vill mörda honom vilket skapar hela röda tråden som berättelsen lutar sig mot.
Det enda som saknas i spexet är ett djupare lager i skämten och själva handlingen. Men detta är inte nödvändigtvis något negativt. När väl spexet sätter igång med sin raska takt, roliga rekvisita och goda ljussättning, så försvinner tänket på djupa narrativ och karaktärer och fokuset landar i stället på att ha en rolig kväll.
Efter att tidigare ha skrivit rätt negativa recensioner om Boelspexarna, blev jag glatt överraskad av Henry VIII. Det är ett roligt och lättsamt spex som gör allting ett bra spex ska göra. Det går enkelt att konstatera att skaparna till det nu 30 åriga spexet hade varit stolta att se denna nya fantastiskt roliga återuppsättning av Henry VIII. Det återstår bara att gratulera Boelspexarna till 30 år av fantastiska spex och att hoppas på minst lika många framgångsrika år framöver.
