Att pengar spelar roll säger sig självt, men det är lätt att glömma som student. Man har ju en garanterad inkomst och inga större utgifter. Men vad händer sen då? Marius Lyckå oroar sig över en termin utan CSN och hur han ska ha råd med villa, vovve och Volvo.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag har aldrig sett mig själv som materialist. Jag är inte så kinkig och klarar mig rätt bra även under torftiga förhållanden. Dessutom har jag liksom sett mig själv som tillhörande idéernas värld. En sådan liten sak som att man får livnära sig på stekt vitkål med currypulver sista veckan i månaden har inte varit ett problem, så länge jag kan läsa böcker och ha stimulerande samtal är jag nöjd. Pengar var aldrig en faktor i hur jag fattade mina livsval. Lyx och bekvämlighet, det behöver inte jag! Ibland längtade jag efter en framtid med en hög lön, men inte för att jag skulle kunna köpa en massa dyra grejor, utan för att lönen skulle vara ett bevis på min kompetens och mitt hårda arbete.
Övremedelklassunge som jag är har jag dessutom aldrig behövt fundera på pengar. Först betalade ju mamma, sen mamma staten. Pengar, det var något som bara fanns. Men så kunde det ju inte fortsätta för alltid.
För på senare tid har något förändrats. Jag har tre terminers studier kvar, men bara två terminer CSN. Det är en sak att vara pank i en vecka, men något helt annat att vara det i ett halvår. Nu måste jag räkna varje krona, se till att jag faktiskt kan betala hyran om ett år.
Men det handlar inte bara om det. Jag har en sambo också. Plötsligt tänker jag långsiktigt som aldrig förr. Längst upp i sökhistoriken har vi compound interest calculator och bolånekalkyl. Hur mycket kommer vi behöva lägga undan varje månad om vi ska ha en kontantinsats för en villa om tio år? Å ena sidan måste jag spara, för jag kan ju inte låta henne försörja mig, men å andra sidan kan jag inte spara så mycket att det påverkar henne. Alla matlådor kan inte vara vitkål. Det är ju jag som har ont om pengar, inte hon.
Och utöver att jag ska ha råd med hyran när CSN är slut och vi ska ha en villa om tio år så hade det ju varit najs om vi kunde åka utomlands i sommar. Jag tänker på pengar hela tiden. Jag stirrar på mitt bankkonto, räknar frenetiskt i huvudet hur många pass jag måste ta på äldreboendet för att ekonomin ska gå ihop. För att slappna av räknar jag på hur våra investeringar kommer att växa. Om 40 år är vi mångmiljonärer om vi bara sätter in några tusenlappar i fonder varje månad.
Ja, pengar alltså.
Det kanske är så här det är att bli vuxen? Jag kanske kan glädja mig åt att detta lär mig att vara mer sparsam och långsiktig? Kanske är det ett ypperligt tillfälle att sluta bry sig om materiella ting på riktigt? Eller inte. Förmodligen är detta bara en jobbig insikt. Insikten om att ens livsval, som att plugga längre än man borde eller välja ett yrke som inte är särskilt välavlönat, har märkbara konsekvenser. Pengar kanske inte är allt – men de är definitivt något.
