Ingen demokratisk stat som praktiserar kvinnoförtryck i sin krigföring ska få komma undan. Ordet demokrati förlorar sin innebörd, och kvinnorna förlorar sina liv. Det skriver Lundagårds politiska krönikör Smilla Lindblom.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Över ett år har gått sedan världen öppnade ögonen för det israeliska förtrycket av palestinier, och mellan studenter sker både diskussion och predikan om ämnet. Krig är fruktansvärt för alla inblandade, men vi får inte glömma att kvinnor ofta är den mest utsatta gruppen, tillsammans med barn. Krigföring praktiserar systematiskt kvinnoförtryck som norm, men vi glömmer lätt det när den ena sidan anses vara demokratisk.
Organisationen Kvinna till Kvinna rapporterade tidigare i år hur förlossningsvåldet i Gaza har växt kraftigt sedan attacken började. Missfall har ökat med 300 procent och kejsarsnitt utan bedövning med hög risk för infektioner har ersatt de tidigare trygga förlossningarna. Men det är inte bara den farliga födseln som sätter palestinska kvinnor i risk. Osäkra aborter och brist på hygienartiklar innebär stora komplikationer, fara och förnedring. Allt detta, samtidigt som de tvingas fly för sina liv.
Den mest brutala praktiseringen av kvinnoförtryck som förekommer i krig är våldtäkter. Sexuellt våld är ett vanligt sätt att förödmjuka fienden, eftersom kvinnor generellt ses som mer sårbara.
Samtidigt ökar våld i hemmet i de konfliktdrabbade områdena, och med ökad tillgång till vapen riskerar detta våld att bli allt dödligare. Det sker i både Gaza, Ukraina och flertalet konfliktdrabbade områden. Övergrepp och sexuell utpressning i krig är så pass vanligt att vi knappt höjer på ögonbrynen.
Precis som icke-demokratiska organisationer praktiserar kvinnoförtryck och sexuellt våld i sin krigföring, gör även demokratiska stater det. Länder som för krig byggt på detta kan inte göra anspråk på en högre moralisk standard gentemot kvinnor, och att kalla dem för mer jämställda blir ett motsägelsefullt påstående.
Gång på gång låter vi kvinnor som far illa rinna som sand mellan fingrarna på oss själva och våra politiker. Det är knappt att man kan säga att de glöms bort i allt vimmel, eftersom de aldrig tas upp från första början. Jag saknar debatten överallt, inte minst hos Lundastudenterna. Vi ska vara Sveriges framtid – bildade och medvetna. Varför är vi inte jämställdhetens röst i oroliga tider?
