För att få sin stund i rampljuset har Salomon Andrée gett sig ut på en expedition till Nordpolen. Vägen dit är fylld med konstiga uppfinningar, en senil kung och dansade isbjörnar. Lundagårds Johan Larsson har sett Toddyspexet senaste återuppsättning av ”Ingenjör Andrée”.
Titel: Ingenjör Andrée
Originaluppsättning: 1998
Stockholms uppfinnarklubb präglas av de stora uppfinnarna Ivan Kreuger, Gustav de Laval och självklart klubbens ordförande Alfred Nobel. Bland medlemmarna finns också den mindre kände ingenjören Salomon Andrée, vars mest kända uppfinning är bananfodralet. Klubben är känd för att Nobel delar ut priser, oftast till sig själv. I början av spexet lanserar dock Nobel sitt nyaste pris på hela 1 miljon riksdaler som ska gå till den bästa uppfinnaren. André ser detta som sin chans att äntligen få den respekt han förtjänar genom att utföra en expedition till Nordpolen. Men kan Nobel verkligen dela ut ett så stort pris? Vad kommer de andra uppfinnarna att hitta på?
Handlingen kretsar kring Andrée och hans strävan att nå Nordpolen för att vinna priset. Dock är inte vägen dit rak och Toddyspexet gör vägen krokigare genom fantastiskt bisarra scener och karaktärer. Ett särskilt roligt inslag är när Andrée söker en kompanjon för sin expedition. Det hela görs till ett TV-program i stil med ”Idol”, där tävlande försöker imponera på honom. Detta kreativa inslag lyckas både underhålla och föra berättelsen framåt, och den utmärkta rekvisitan bidrar till att göra kaoset ännu mer intressant.
Karaktärerna är en annan höjdpunkt i spexet, med lysande prestationer av figurer som den skånska bonntösen Greta och den senila Oscar II. När spexet lyfter fram dessa färgstarka karaktärer fångas publiken av deras skådespel, sång och iögonfallande kostymer. Även de mindre rollerna bidrar starkt till underhållningen och lämnar ett bestående intryck på åskådarna. Det är extra synd att karaktärerna som Andrée och Nobel inte riktigt lyckas nå samma nivå av glans. Deras roller känns ibland mindre engagerande och humoristiska jämfört med de mer färgstarka och knasiga karaktärerna, vilket gör att de faller något platt i berättelsen.
Detsamma gäller för kupletterna. Där Oscar II kuplett om att vara kung, senil och älska ballonger får flera fantastiska omtag medan publiken knappt gav kupletterna som förde berättelsen framåt något omtag.
Det här gör inte ”Ingenjör Andrée” till ett dåligt spex. Tvärtom är det ett väldigt roligt spex. Men första akten hade behövt lite mer tid att utveckla de viktiga karaktärerna och gett dem mer fåniga ögonblick
”Ingenjör Andrée” gör mycket rätt, vilket visar sig både i hur mycket publiken applåderade och skrattade. Jag hoppas innerligt att spexet någon gång i framtiden kommer tillbaka till Stora salen när de sista pusselbitarna har fallit på sin plats.
