Att plugga sin sista termin känns som att befinna sig i ingenmansland. Trött på overaller och spex, men livrädd för anställningsintervjuer och bostadslån. Hjärnan går på högvarv när inget längre känns tryggt. Lea Esengård skriver om att befinna sig i gränslandet mellan studentlivet och verkligheten.
Lysrörsljuset skapar ett sterilt sken över hyllan med Pripps blå. Långburk, kortburk eller kanske citrusvarianten? Nej, vanlig kortburk får det bli. Den sista oktober är det deadline för att meddela universitetet om man har fått en praktikplats till våren. Den ska man själv lösa. Såklart.
Hjälpen som lärarna generöst bidragit med är tips såsom: tänk på att skriva ett bra personligt brev! Juste, tack för det. Även om praktikplatsen säkras måste man först bli godkänd på C-uppsatsen. Uppsatsen som är hur lång, typ en miljard sidor?
Två killar tränger sig fram i den smala gången mellan budgetölen och avbryter tankekedjan. Med bestämda steg ställer dem sig framför berget av Eybro och lyfter upp varsitt flak.
– Tror du att det här räcker till både ölmilen och cykelfesten? säger den ena medan han skeptiskt väger flaket i sin famn.
Plötsligt står man där, under sin sista termin innan examen, i gränslandet mellan studentlivet och verkligheten och vet inte vilket av dem som känns värst. Studentliv eller verklighet, pest eller kolera?
Prestationsångest, tentaångest, fan-måste-jag-verkligen-göra-det-där-spexet-på-fredag-ångest och dubbelföreläsningar med den där riktigt mossiga professorn som pratar så att man fattar precis ingenting. Livet som student kan kännas totalt outhärdligt.
I våras släpptes nya siffror från Eurostudent som visar att högskole- och universitetsstudenter är en särskilt utsatt grupp gällande psykisk ohälsa. I enkätundersökningen som 7 300 svenska studenter fick svara på visar det sig att var tredje student lider av psykisk ohälsa. De vanligaste problemen är ångest och depression.
Samtidigt som många studenter mår dåligt, finns det ett alldeles särskilt romantiskt skimmer som omger studietiden. Hur ofta hör man inte någon gammal släkting skrocka om att tiden som student var den lyckligaste i deras liv och så börjar de svamla om någon blöt kväll på nation för hundra år sedan?
Inte minst i populärkulturen återfinns akademins romantiska skimmer. Under sociala medieplattformen Tumblrs stormaktstid, sådär runt 2010-talet, fick skimret ett namn – dark academia.
Filmen Döda poeters sällskap från 1989 ses som stilbildande för internetestetiken och inspirerade en hel generation att dekorera sina väggar såväl som sina kroppar med det numera mycket pinsamma: Carpe Diem.
I filmen är den där mossiga föreläsaren som pratar nonsens i stället den småtokiga Mr Keating. En lärare som ber en att riva ut alla sidor från tegelstenen till kurslitteratur, som visserligen hade kostat en förmögenhet på Studentapan. En lärare som i stället för att läsa innantill från powerpoint-slides, dramatiserar kursinnehållet med olika röster och får stående ovationer av sina elever.
Den utbrända studiecirkeln inne på LUX är i stället ett gäng unga och naiva vänner som smyger ut i skogen när solen gått ner för att läsa poesi och diskutera existensen. Dessutom inte klädda i fläckiga joggingbrallor, utan stiliga tweedkostymer, väst och skjorta. – Oh captain, my captain!
Jo, just Döda poeters sällskap utspelar sig faktiskt inte på ett universitet utan en internatskola. Men visst blir man ändå lite sugen på att sätta sig i ett mörkt rum på universitetsbiblioteket och se riktigt svår ut med Lord Byron i handen, när eftertexterna börjar rulla?
I ärlighetens namn har detta sexiga Lord Byron-läsandet inte inträffat en enda gång under hela mitt kandidatprogram. Det har däremot lästs många tegelstenar, med alla sidor i behåll, oftast i extrem hur-kunde-jag-skjuta-upp-tentaplugget-till-natten-innan-igen-ångest. Övriga dagar har ägnats åt att ligga i fosterställning med fan-jag-borde-verkligen-plugga-nu-ångest.
Praktikplatser ska sökas och C-uppsatser ska ros i land.
Men, oavsett står verkligheten och väntar. ”Nästa utbetalning: 13 156 kronor” byts snart ut mot ”Aktuell skuld: Tusen och åter tusentals kronor”. Och så står man där, och det enda som finns kvar av det där romantiska skimret är en blå urtvättad carpe diem-tatuering i svanken.
Praktikplatser ska sökas och C-uppsatser ska ros i land. Samtidigt som det i nyhetsflödet flyter runt rubriker som ”Nyutbildade Alexander, 32: Slutade räkna efter 600 sökta jobb” och ”Elin, 19, sökte 200 jobb – fick inget: ’Helt sinnessjukt’”. Och vad ska man då ta sig till?
Lyckoforskaren Micael Dahlen berättar i programmet I hjärnan på Louise Epstein den 21 juni på Sveriges radio att studier visar på att personer är lyckligare när de har en semester planerad än när de faktiskt är på semester. Längtan i sig verkar betydligt mer kittlande än verkligheten. Innan stranden var för full av otrevliga turister, maten på tok för dyr, man fått feber av värmeslag och kom hem igen utan att känna sig ett dugg utvilad. Livet är som bäst när drömmar fortfarande är drömmar.
Det som är romantiskt med att vara student är nog inte att springa runt i slips och läsa poesi som i Döda poeters sällskap, för det verkar som att det aldrig händer ändå. Däremot känslan av att vara på väg någonstans och att ha en mening. Det finns en semester, eller en examen inbokad att längta och drömma om.
Så det handlar kanske ändå inte om vilket som är värst, studentliv eller verklighet. Pest eller kolera. Det kanske handlar om att efter många år faktiskt nå den examen som man längtat, kämpat och drömt om. Att mötas inte av frihet och lycka, men av tomhet. Helt plötsligt är det dags att skaffa en ny dröm.
En av killarna ställer ifrån sig sitt flak med blaskig öl. Han drar handen längs benet och gör en grimas.
– Ja, det är ju sen soap games du vet, säger han och tittar ner på de röda märkena som täcker hans knäskålar.
– Soap games? Nja, vad var det nu igen?
– Jo men det är en stor presenning på marken som är intvålad och så ska man glida för att hämta bollar, och så skjuter de på en från sidorna med vattenpistoler och så ska man hälla en hink med vatten över två mentorer i spidermandräkt, och sen efter varje omgång måste man göra den där lemurdansen.
Och så står man där, under sin sista termin innan examen, i gränslandet mellan studentlivet och verkligheten. Och ja, visst gör det ont när knoppar brister, eller vad det nu är de säger.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 6 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.
