Autofiktion och annan litteratur inspirerad av författarens eget liv har översköljt bokmarknaden på senare år. Genren har debatterats från både etiska och estetiska perspektiv. Trots giltig kritik kvarstår dock att den självupptagna litteraturen har samma självklara roll i vårt kulturliv som reality-tv. Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson ser skvallervärdet hos både Rousseau, Oscar Wilde och Matilda Josephson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Det finns nog ingen litterär genre som debatterats lika friskt under de senaste åren som autofiktionen. Med all rätt, skulle jag säga. Det är ett sätt att skriva och läsa som kommer med mängder av problem, både etiska och estetiska. Hur förhåller man sig till att göra verkligheten till en estetisk produkt och var går gränsen mellan skönlitteratur och förtal? Men debatten kring dessa egocentriska verk har aldrig lyckats ändra min mest spontana inställning: självupptagen litteratur är jättekul.
Med självupptagen litteratur menar jag inte bara renodlad autofiktion som uppenbarligen säljs och framställs som just det. Jag menar också den litteratur som bär mer eller mindre subtila drag av författarens ego eller som skrevs innan termen “autofiktion” uppfunnits. Denna sorts skrivande har en lång och stolt kultur, ofta uppehållen av kultur- och societetsmän som såg sitt skrivande som ett sätt att få utlopp för sitt största intresse: dem själva.
Det är också dessa sorters genomskinligt egotrippade berättelser (looking at you Oscar Wilde) jag finner allra mest intressanta. Oavsett om jag läser Rousseaus Bekännelser (1782) eller Mathilda Josephsons Mjölk och människor (2024) är det deras fascination för sig själva och det personliga narrativet som i sin tur fascinerar mig. Ska man vara ärlig får man väl erkänna att det är orättvist att väga Matilda Josephson mot Rousseau. Orättvist mot Rousseau alltså, eftersom Mjölk och människor är långt mindre självförhärligande och mer kassabands-realistisk än vad Bekännelser någonsin hade intentionen att vara.
Det finns alltid något fascinerande i författare som gör sig själva till karaktärer, eller låter det egna jaget inspirera fiktionen. En del av grunden till mitt intresse är att den självgoda litteraturen väcker frågor om identitet, verklighet och moral. En annan, mindre intellektuell anledning är att det är svårt att tacka nej till både bra skvaller och en möjlighet till spekulation. Det är också uppfriskande när någon avsäger sig all form av klädsam ödmjukhet. I synnerhet när författaren försöker vara både ödmjuk och självförhärligande samtidigt och därför är dömd att misslyckas.
Nu är detta inget försvarstal, snarare ett kärleksbrev. Mycket av den självupptagna litteraturen är som bäst när den konsumeras som en litterär motsvarighet till reality-tv, med en hel del undantag som bekräftar regeln. Kritiken är inte missriktad, i synnerhet inte om man talar om den renodlade autofiktionen. Den är nämligen självupptagen då den i sin natur utgår från författarens person. Ofta ligger författarens fokus på att bygga en ”image” snarare än att skriva en bra bok, vilket gör att både konstnärlig och moralisk kvalitet ofta blir lidande. Men lite som med reality-tv kan jag ändå inte slita bort blicken, eventuella etiska och estetiska brister till trots.
