Hemlighetsfullt och fascinerande. Lugnt och stormande. På både tunnelbanan och under museibesök tänker Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula på sin förkärlek för havet – och frågar sig om inte både havet och vardagen är bättre när det stormar och skaver lite.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag skulle våga påstå att jag tilltalas av havet nästan lika mycket som Tove Janssons Muminpappa i boken Pappan och havet. På en ö, omgiven av det vinande havslandskapet, känner han sig för första gången tillfreds: ”Bara himlens och havets obegripliga och onåbara väldighet som strömmade över honom och förbi och som aldrig kunde göra honom besviken.” Och visst är det så. Det är bara att dyka ner i vattnet och låta lugnet omsluta en. Allt omkring suddas liksom ut.
Fram tills nyligen var jag alldeles säker på att det endast var havet som kunde framkalla den känslan – men det var före införskaffandet av mina brusreducerande hörlurar. Hur jag ens levt ett liv utan denna funktion är för mig obegripligt. Inte minst de senaste månaderna. I egenskap av tillfällig Stockholmsbo denna termin har lurarna gjort min tunnelbanependling på över en timme per dag något mer uthärdlig. Det är som jag flyter runt i min alldeles egna bubbla, med ett vardagshav som pågår omkring mig. Barngråt, högljudda telefonsamtal och trafikbuller blir endast avlägsna förnimmelser om en värld utanför min egen. Och med omvärldens skärpa försvinner också vardagsfriktionen.
Det är väl egentligen inte så konstigt. Allt jag väljer att inte höra filtreras bort. Kvar finns ett kurerat auditivt flöde. Verkligheten blir inte alldeles olik sociala mediers filterbubblor. Ingen som stör och förstör den sfär jag väljer att i stunden befinna mig i. På tåget till plugget försvinner jag in i den musik jag lyssnar på eller i den bok jag har framför mig – givetvis med brusreduceringen på. Det är så jag kommit att vänja mig vid att kulturintag ser ut på sistone.
När jag häromveckan besökte Louisianas hyllade utställning ”Havet” var jag därför rätt säker på att det skulle bli en intensiv kulturupplevelse – jag skulle få omslutas av både konsten och havet. Och visst blev det intensivt, men inte riktigt på sättet jag föreställt mig. Missta mig inte, utställningen var otrolig. Men utöver att vara en populär utställning med många besökare sammanföll min visit även med det danska höstlovet. Således blev den omfattande stillhet jag hade förväntat mig av mötet mellan hav och konst till ett överhängande samtalssurr och ett ständigt sicksackande mellan amoklöpande barn. Jag blickade längtansfullt ut över Öresund – där ute fanns åtminstone stillheten. Trots det förmådde jag mig inte ta del av utställningen med lurarna på.
Visst, i början var jag frälst. Att sätta på brusreduceringen är som att dyka ner under vattenytan. Lugnt – ja. Men också avskärmat. Jag observerar världen omkring mig utan att riktigt känna mig som en del av den. Trots att jag trivs i min brusreducerade bubbla kommer jag på mig själv med att sakna vardagsfriktionen. En del av havets lockelse är trots allt dess stormar.
