Var Gladspexarna tar sin publik till sagornas land, eller rättare sagt landet där sagornas karaktärer bor efter deras berättelse är över. Här bor karaktärer som Snövit, Rödluvan, Hans och Greta samt många andra. Lundagårds Johan Larsson har sett Var Gladspexarnas senaste nyproduktion ”Bröderna Grimms: Lyckliga i alla sina dagar” för att ta reda på hur det står till i sagornas land.
Titel: Bröderna Grimms: Lyckliga i alla sina dagar
Originaluppsättning: 2024
Visas: 12–15 november, Gustafscenen, AF-borgen
I sagornas värld går allting i högt tempo och så är det även med handlingen i spexet. Föreställningens första akt introducerar nya karaktärer i ett rasande tempo. Så fort en rollfigur kommer in på scenen kommer snart den nästa med egna skämt och kuplett. Jag upplevde det mer som flera snabba sketcher snarare än en sammanhängande berättelse. Detta funkar bra för att varje karaktär utstrålar personlighet och spexarna vågar bjuda på sig själva.
Genomgående för spexets scener i den första akten är kopplingen till det onda och goda. Om en karaktär utför en moralisk handling så spelas ett gott eller ont ljud upp som visar åt vilket håll handlingen lutar. Detta binder löst ihop spexets karaktärer i ett karmasystem. Vem som är ondast och godast visas också som tavlor på scenen. Utan detta system hade det varit omöjligt att skapa ett samband mellan alla karaktärer.
Samtliga karaktärer anser också att just de förtjänar att ses som ondast eller godast. De tre prinsessorna, Snövit, Rapunsel och Askungen, ser sig själva som godast. Men detta är inte vad siffrorna visar vilket gör prinsessorna förvirrade och de måste genast rätta till detta problem. Att ses som godast får kosta vad det kosta vill och prinsessorna börjar långsamt rättfärdiga fler och fler handlingar som goda för att de ska representeras korrekt.
På den andra sidan finns Häxan som är häxan i alla sagor. Utbrändheten från att vara i alla sagor har fått henne att tappa sitt onda jag och hon försöker återta sin plats som den ondaste varelsen.
Utöver dessa två intriger följer spexet också Haren och Grävlingens eviga kapplöpning, vargens dröm om att ha ett eget sommarprogram och Hans och Gretas brödiga jakt efter nya äventyr.
Första akten står i kontrast till andra akten som är mer fokuserad på handlingen. Trots att spexet har många lösa trådar lyckas det skickligt knyta ihop dem till en berättelse som hela publiken var gripen av.
Spexet har också fantastiska kupletter med helt enastående omtag. De flesta omtagen har inget med föreställningens helhet att göra men det behöver det inte heller göra i ett spex. Ibland är det bara helt rätt att göra en parodi på despacito där Mästerkatten i stövlar sjunger att Trump är en bandit. Omtagen görs desto bättre av att de byter melodi och ibland sker något helt nytt och knasigt under omtaget. Flera av spexets höjdpunkter kommer just från dessa omtag och det är där spexet skiner starkast. Det visar både på kreativitet hos ensemblen men också att de förstår vad kärnan av ett spex ska vara.
De många kupletterna och omtagen kommer med konsekvensen att spexet blir långt. Vid slutet av föreställningen fick började jag titta på klockan och undra när det var dags för spexet att ta slut. Trots det ekade skratt fortfarande från mig och den resterande publiken. Hade spexet varit mindre kreativt och mer förutsägbart hade nog långtråkigheten varit allt mer närvarande.
Var Gladspexarna är duktiga på att skapa fånighet och det lyckas de även med denna termin. De gör det genom fräck humor, genom att skådespelarna bjuder på sig själva men också genom att vrida på hur man föreställer sig att vissa karaktärer ska vara. Att de lyckas så väl med detta gör att man som publik alltid ser fram emot nästa scen trots att man inte helt vet vad som försiggår på scenen. I sagornas land kan lite vad som helst hända. Goda kan bli onda och en enkel teaterscen kan skapa glädje och skratt hos en hel publik. Bröderna Grimms är i slutändan ett aningen förvirrande föreställning men ett oerhört roligt och spexigt spex, som alla som vill förstå spexets kärna borde se.
