Vi studenter är vuxna, men behandlas inte alltid som sådana. I tvättstugan, i korridorsköket och till och med på toaletten möts vi av tillrättavisande lappar. Marius Lyckå frustreras över pekpinnarna och slår ett slag för den personliga integriteten.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
”These come from trees” står det på en liten lapp ovanför toapappersrullen.
Jo tack, jag vet.
Hur är det tänkt att jag ska ändra mitt beteende efter att ha läst detta? Ska jag inte torka mig ordentligt för de stackars trädens skull? Den uppfordrande tonen får mig att vilja använda så mycket toapapper som det bara går.
Lappen på Media Evolution Center, där vi journaliststudenter håller till, är ett av många exempel på uppläxningarna man konstant får utstå som student. AF Bostäder har en uppsjö av ofta lite vitsiga, men alltid tillrättavisande lappar i delade utrymmen. Glöm inte att släcka ljuset, använd inte tvättmedel (trots att fläckarna inte går bort annars i tvättmaskinerna), häll inte stekoljan i vasken. I regel är känslan att det är mitt fel att planeten går under om jag inte följer instruktionerna.
Mest frustrerande är nog när lapparna vill övertyga mig om att jag har fått vara med och välja. ”Tack för att du hjälper miljön” kan det stå vid en sådan där blåsande handtork. Men jag har ju inte valt. Jag är tvungen att använda den, och den där jävla lappen försöker gaslighta mig.
Problemet är givetvis inte budskapet. Lapp eller ej så försöker jag använda rimliga mängder toapapper. Jag äter hela äpplet (förutom pinnen) för jag ogillar att slösa så mycket. När man är uppvuxen med en mamma från före detta Sovjet, van vid brist på allt, får man lära sig att vara sparsam.
Nej, problemet är gränslösheten. Problemet är att någon har suttit och känt sig duktig när de skrev en lapp där man dikterar för vuxna människor hur mycket toapapper de får använda.
Vi samhällsmedborgare har ett gemensamt ansvar för att upprätthålla någon sorts ordning. Som författare till en krönika där jag klagar på hur folk cyklar är jag väl införstådd med det. Är någon elak, respektlös eller en fara för andra ska man så klart säga till. Men det finns också gränser. Det finns en privat sfär som är helt och hållet upp till individen själv att bestämma över. Det spelar ingen roll hur behjärtansvärda motiv man har. Miljön är viktig, men det ger ingen rätt att tumma på min integritet.
Vi studenter må vara ansvarslösa. Vi må vara slarviga, sena med inlämningar och allmänt dåliga på vuxensaker. Men vi är vuxna människor. Vi är födda i ett fritt samhälle och förtjänar en grundläggande respekt. Oavsett hur käck en lapp är ska den inte säga åt mig hur jag ska torka mig.
