I universitetsvärlden är vissa karaktärer mer vanligt förekommande än andra. En av dessa är ”kulturgrabben”, en släkting till den väletablerade ”gitarrkillen”. Men kulturgrabbens poserande och behov av oupphörlig uppmärksamhet är inte bara jobbigt för hans omgivning, utan också i någon mån för honom själv. Det menar Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.Det har hänt igen, som så ofta i universitetsammanhang. Man har haft ett helt vanligt samtal med en konst- och kulturutbildad kille. Han börjar förklara modernism, eller Nietzsche, eller 1700-talslitteratur för en. Man försöker med små instick göra monologen till ett samtal. Han fortsätter förklara, eller lägga fram sina teorier. Jag känner en plötslig lust att slå huvudet genom närmsta anrika vägg.
Jag har efter de senaste interaktionerna av denna sort börjat undra om den ”coola kulturgrabben” kanske är besläktad med den ökände ”gitarrkillen”. Likt hur gitarrkillen lägger beslag på ljudbilden med sina osäkra indie-riff och därmed effektivt tystar sin omgivning håller kulturgrabben en gisslan med sina intellektuella utläggningar. De ”samtal” man har med kulturgrabben definieras ofta av samma ensidiga performancekonst som gitarrkillen utsätter sin ofrivilliga publik för. Likheten är nästan slående när man börjar tänka på det. Speciellt lika är de i den övermänskliga förmågan att totalt döda en fest.
Nu har jag inte någon ambition att leda ett uppror mot ”mansplaining” och jag vet inte ens om mina upplevelser av ”kulturgrabben” (trademark pending) kvalificerar. Det är helt enkelt så att det här manliga sättet att konsumera och utöva kultur gör mig otroligt uppgiven. Kanske till och med lite ledsen. Och nyfiken. Jag har försökt förstå fenomenet, antropologiskt ge mig in i inrökta konsertlokaler, ateljéer med för mycket gratis vin och releasefester som definieras mer av salta pinnar än poesi. Men det kanske inte behövs, man tenderar att stöta på dessa personer ändå. De tenderar att vara musiker. Eller poeter. Eller gud förbjude: skribenter.
Efter min livslånga (delvis ofrivilliga) studie av kulturkillen känner jag ändå att jag på något sätt fått ett grepp om fenomenet. Jag tror inte att detta särpräglade manliga intresset för konst och kultur är fejk eller icke-genuint. Faktum kvarstår dock att många av de certifierade ”coola kulturgrabbarna” jag haft det tveksamma nöjet att möta har använt sin bildning som pekpinne eller vapen.
Det är sällan som jag känner att grunden för samtalen är en delad passion, långt oftare känns det som en dominanskamp. Vid minsta lilla uppfattning av en glipa i motståndarens intellektuella rustning ser man kulturgrabbens nedvärderande flin. Han har i sitt huvud förvandlat samtalet till en socialhierarkisk kamp för överlevnad, med en klar vinnare och förlorare. Jag blir utmattad av bara tanken, det måste vara ett otroligt intellektuellt fängelse att konstant använda sina intressen som en social valuta.
Jag har inte pluggat tillräckligt mycket genusvetenskap för att självsäkert kunna spekulera i anledningen till ”kulturgrabbarnas” sätt att använda sin bildning. Jag vet inte ens om det är ett genusproblem eller ett universitetsproblem. Men jag tror inte att det är en slump att ordspråk som ”kunskap är makt” och ”pennan är mäktigare än svärdet” myntades av män med viss bildning. Det jag vänder mig emot är således inte manligt kulturutövande och kunskap som så, utan den särpräglat manliga tendensen att räkna värdet av kunskap endast i den makt den tillåter en att utöva över andra.
