Lundaspexarnas nyuppsättning av den schweiziska frihetskampen imponerar. Med skarpa repliker, genomtänkta kostymer och medryckande musik är ”Wilhelm Tell” ett måste för spexälskare, skriver Molly Åkebrand.
Titel: Wilhelm Tell
Originaluppsättning: 1926
Visas: 29 november – 1 december, Stora salen, AF-borgen
Lundaspexarna är tillbaka, och den här gången tar de oss med på ett äventyr rakt in i Alpernas hjärta.
I spexets kärna finner vi drottning Albrektina av Habsburg, som utser den självupptagne mellanchefen Hermann Gessler till fogde över den idylliska alpstaden Altdorf. För Gessler, som drömmer om stordåd och ära, är detta uppdrag långt under hans värdighet. Ändå bestämmer han sig för att göra det bästa av situationen och imponera på drottningen genom att förvandla Altdorf till vinnare i tävlingen ”världens bästa alpby”.
Men Hermann Gessler stöter på patrull i form av Altdorfs självutnämnde hjälte och jägare Wilhelm Tell. Han är lika självgod som han är karismatisk, och hans konflikt med Gessler blir snabbt oundviklig. När den nye fogden insisterar på att alla ska buga för hans hatt som ställts upp mitt i byn, vägrar Wilhelm. Det leder till en spektakulär bestraffning som sätter tonen för resten av spexet. Mitt i tumultet blandas dramatiken upp med kärleksproblem och en dos av Altdorfs speciella charm – dess invånare. Birollerna bidrar inte bara till att föra handlingen framåt, utan står också för en stor dos av spexets humor.
Tempot i Wilhelm Tell är högt, och man hinner knappt smälta ett skämt innan nästa kommer flygande. Trots detta lyckas ensemblen behålla tydligheten i berättelsen. Det är lätt att följa med i såväl relationer som intriger, vilket inte alltid är en självklarhet inom spexgenren. Här lyckas Lundaspexarna väl, med en humor som är smart och välriktad. Även om skämten ibland saknar den där typiskt studentikosa udden som vissa kanske förväntar sig, är de genuint roliga och fulla av kvickhet. Även om humorn ibland känns något försiktig och inte så där fräck som man vill ta fram skämskudden, kryddas dialogen med oväntade infall som fångar publiken off guard och får skratten att eka i salongen.
Den visuella upplevelsen är också värd att lyfta fram. Spexet bjuder på vackra kulisser som skapar en trovärdig fond för den alpinska berättelsen. Kostymerna är genomtänkta och speglar karaktärernas personligheter, från Gesslers pompösa dräkt till Wilhelms mer jordnära stil, som påminner om Disneys Flynn Ryder. Detta, i kombination med skickligt skådespeleri och regiarbete, gör att man som publik enkelt dras in i den fantasifulla världen.
Musiken är, som sig bör i ett spex, en riktig höjdpunkt. Orkestern levererar med precision, och kupletterna är inte bara underhållande utan också imponerande välframförda. Stämsången lyfter de humoristiska texterna, och de välbekanta melodierna gör det svårt att inte försöka nynna med. Vissa melodier fastnar så pass att man finner sig själv nynna dem långt efter ridåfall – till och med på promenaden hem genom Lundagård.
Wilhelm Tell är ett spex som levererar på alla fronter. Den bjuder på skratt, musikalisk glädje och en välbehövlig paus från vardagen – precis som ett spex ska göra.
