Jan knuffades ut på scen med rockikonen: ”Det var som att jag hade mött Jesus”

En glass i Kungsträdgården, nakenbad i Göteborgs skärgård och brev till andra sidan Atlanten har banat väg för en osannolik karriär i fotspåren på en av rockhistoriens största ikoner. Jan M Lundahl har fotograferat Bruce Springsteen på nära håll i 25 års tid. Lundagård träffade honom på Bokmässan i Lund.
– När man tittar i backspegeln får man nypa sig i armen, säger Jan M Lundahl.

Jan M Lundahl balanserar LP-skivan på sina fingertoppar. Han tittar vördnadsfullt på mannen med det lockiga håret på omslaget.

Skivan heter Darkness on the Edge of Town. Mannen på bilden är Bruce Springsteen. Första gången Jan M Lundahl såg omslaget var han 13 år gammal. Han skulle köpa sin första egna skiva. Siktet var inställt på Kim Wildes debutplatta med hitsingeln ”Kids in America”, men så vred han på huvudet och fick syn på rocktrubaduren från New Jersey.

När Jan kom hem från skivaffären bad han sin mamma om en kamera. Det blev startskottet på en osannolik karriär.

– Det är den omslagsbilden som gör att jag i dag sitter här och firar 25 år som Bruce Springsteen-fotograf, säger Jan M Lundahl.

Jan M Lundahls första break som rockfotograf kom i början på 90-talet, när Tomas Ledin gav sig ut på vägarna med Rocktåget – en konsertturné med ett gäng kända svenska pop- och rockartister.

– Om själv är nöjd med en bild brukar jag ta en förstoring till mig och en till den som är på bilden. Ifall man får möjlighet att räcka över den någon gång.

Av en händelse stöter Jan M Lundahl på Tomas Ledin i Göteborg. 

– Jag ber honom om att få bilderna signerade. Och precis då kommer Tomas Ledins fru och tittar på bilderna och säger: ”En sån vill jag ha på kontoret. Den var ju skitsnygg.”

Kontakten är etablerad. Rocktåget fortsätter att åka land och rike runt i flera år och rockfotografen från västkusten åker med. 

Drömmen om att få fota ”The Boss” bär han fortfarande med sig. När Bruce Springsteen and The E Street Band ger sig ut på turné 1999 efter ett drygt decenniums uppehåll kastar sig Jan över telefonen för att få ett fotopass.

– Jag tjatade i flera veckor. Jag hade ju stor ingen tidning i ryggen. Till sist sa jag: ”Ge mig fotopasset så ska jag sluta ringa”. Då fick jag det.

Efter Bruce-konserterna gör Jan som han brukar göra och tar ut kopior på de bilder han själv är nöjd med. De hamnar i en pärm.

Tre år senare kommer Bruce Springsteen åter till Sverige för att spela på Globen. En bekant till Jan hör av sig och frågar om Jan inte ska ta med sig den där pärmen till Stockholm. Polaren föreslår att de kan ställa sig utanför Bruce hotell och se om de kan få bilderna signerade.

– Då sa jag nej. Det är ju fjortisvarning på att stå utanför hotellet och jaga autografer. Jag föreslog att vi skulle gå till Kungsträdgården och ta en glass i stället, säger Jan M Lundahl.

Medan Jan M Lundahl och hans polare sitter och njuter av en glass i Kungsträdgården slår blixten ned. Bruce Springsteens gitarrist Nils Lofgren kommer promenerande. Och Jan har pärmen med bilder på sig.

– Jag sprang fram till honom och frågade om jag fick visa honom bilderna och sa att han fick ta dem han gillade.

Nils Lofgren stoppar på sig nästan allihopa. Innan han går frågar han om han får ringa Jan vid ett senare tillfälle.

– Och det fick han ju. Jag tänkte att det ändå inte kommer att hända. Men ett år senare ringer telefonen. Hustrun säger att det är någon som driver med mig – som påstår att det är Nils Lofgren som ringer. 

Nils Lofgren gillar bilderna och undrar om han får använda dem i sin marknadsföring. Innan gitarristen lägger på avslutar han med att säga: ”By the way, Bruce likes the pictures as well”. Och så frågar han om Jan skulle vilja åka med bandet i Norden under deras nästa turné.

– Plötsligt var kalendern helt tom på annat. Det var en once in a lifetime-grej trodde jag, säger Jan M Lundahl.

Men det var ingen engångsföreteelse. I dag har Jan följt Bruce Springsteen and the E Street Band i ett kvarts sekel. Den 23 september – på Bruce Springsteens 75-årsdag – släppte han fotoboken Last Man Standing: Bruce Springsteen live 1999-2024.

– Boken är en hyllning. Egentligen hade det räckt med fem ex. Ett till min mamma som gav mig kameran, ett till Bruce, ett till Nils, ett till Frank Stefanko som tog omslagsfotot till Darkness on the edge of Town – och ett till mig.

Boken är fylld med intima ögonblicksbilder från de största scenerna på de största arenorna. Men även på människorna i publiken. Superfansen som köar för att köpa biljetter och sover utanför entrén för att få en plats framme vid kravallstaket. Och människorna som lämnar arenan, lycksaliga efter en drygt tre timmar lång rock-’n-roll-karusell.

– Min tanke är att det ska kännas som att gå på en konsert när man bläddrar i boken.

För de personer som har sett Bruce Springsteen live de senaste två åren slår bokens titel Last Man Standing förmodligen an ett ackord. I mitten av konserten lämnar bandet scenen. Kvar står Bruce i en ensam ljuskägla. Han berättar historien om sitt första band The Casteels – och att Bruce, sedan hans vän George gått bort i lungcancer, numera är den sista levande medlemmen från sitt barndomsband.

Jan M Lundahl verkar dock inte tycka att Springsteen behöver vara alltför orolig för att döden kryper närmre – gubben har åldrats väl.

– Om man åldras hälften så snyggt hade man varit skitnöjd. Han är fantastiskt snygg för att vara 75 år. Och det behöver man nog inte bara vara kvinna för att tycka, så hade väl alla velat se ut. I stället för att ha gubbmage och inget hår. Nu har han ju degen så han kan snygga till luggen. Men som sagt var – grattis till honom.

En av höjdpunkterna för Jan M Lundahl som finns fångade i fotoboken inträffade den 5 juli 2008. 

Springsteen var i Göteborg för att spela på Ullevi. Under veckan inför konserten tog Jan M Lundahl hand om crewet – anordnade golfdagar, nakenbad i skärgården och grillfest. 

Väl inne på arenan, strax innan konserten skulle börja, går en vakt fram till Jan M Lundahl och säger: ”Är det du som är Janne? Du ska med mig”.

– Jag tänkte att nu har jag väl gjort bort mig på något vis, säger Jan M Lundahl.

Men när han kommer fram till scenen får han en kram av Springsteens manager, som tackar honom för vad han gjort för crewet. Som tack får han fota vad och hur han vill under hela konserten. 

– Jag blev först helt tagen och låg lite lågt i ett hörn. Då var det en gitarrtekniker som puttade ut mig på scenen och sa: ”Fånga den här chansen nu”. 

Efter konserten var Jan M Lundahl helt tom inombords. Hans kompisar hittade honom sittandes på backen utanför Ullevi med ansiktet i händerna och tårar utmed kinderna.

– Det var som att jag hade mött Jesus, säger Jan M Lundahl.

Där på gatan utanför Ullevi skulle man kunna tro att cirkeln var sluten. Men det var faktiskt inte Bruce Springsteens musik som gjorde att den trettonårige Jan valde bort Kim Wilde-plattan i skivaffären – det var Frank Stefankos omslagsfoto.

2012 har Jan M Lundahl en utställning på Gothia Towers i Göteborg. Han får nys om att Frank Stefanko också ska ställa ut i Göteborg vid samma tillfälle ett par kvarter bort.

– Jag skrev ett långt brev till Frank och berättade hur mycket den där omslagsbilden har betytt för mig.

Jan M Lundahl promenerar bort till Franks utställning och frågar efter Mr Stefanko. Personalen svarar att han är upptagen.

– Det tror jag inte alls att han är, sa jag då. Hälsa bara från Janne med brevet.

Ett ögonblick senare kommer Frank Stefanko ut och ger Jan M Lundahl en bamsekram.

– Frank ropade efter sin fru: ”Här är han! Han med brevet!”, säger Jan M Lundahl.

Springsteen-fotograferna har hållit kontakten sedan dess. När Lundagård träffar Jan M Lundahl i Lunds Stadshall har han nyss varit i New Jersey och hälsat på Frank Stefanko. Med sig hem fick han en uppsättning originalplåtar från fotosessionen när Frank tog omslagsbilden till Darkness on the edge of Town. Det finns bara 25 exemplar hela världen.

– När man tittar i backspegeln får man nypa sig i armen. Det är inte många som får göra en sådan här otrolig resa, säger Jan M Lundahl.