Jul, jul, bråkiga jul

- in Krönikor, Studentlivskrönika

Alla längtar vi efter den där skimrande julen vi minns från vår barndom. Men besöken i föräldrahemmet blir inte alltid så trevliga som vi hade velat. Sedan man flyttade ut har både familjen och man själv förändrats. Kanske är det dags att ompröva förhållandet? Det skriver Lundagårds studentlivskrönikör Marius Lyckå.

Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.

Klockan är fyra och det är redan becksvart. I mörkret tindrar skyltfönstren och man hör inom sig tonerna av ”Jul, jul, strålande jul” när man promenerar längs med Lunds gator. I matbutikerna står julmusten, lussekatterna och skumtomtarna och väntar på en. Snart är terminen slut och staden ska tömmas. Vi ska hem och fira jul. 

Men denna allas vår favorithögtid är lite mer komplex nu än den var förr. Barndomshemmet är ju inte ens hem längre. Föräldrar och syskon är inte människor vi delar exakt allt med. När vi åker hem blir vi en sorts konstiga hybrider av främling och familjemedlem. Vi är gäster, men reglerna som gäller för annat främmande folk gäller inte oss. 

Länge gled jag in i min gamla roll när jag kom hem. Plötsligt var jag en bråkig tonåring igen. Samtidigt var allt annorlunda. Familjen hade förändrats sedan jag flyttade ifrån dem och själv hade man ju blivit vuxen. Vant sig vid att få bestämma själv. Kunde inte riktigt vara en del av enheten som förr. Jag hade fått för fasta konturer för att kunna lösas upp i familjen. Det uppstod kollisioner.

Mina föräldrar betedde sig mot mig som ett barn. Hade åsikter om hur jag lagade mat och diskade eller när jag kom hem efter en utekväll. Jag var rätt odräglig jag med. Skulle lägga mig i deras konflikter med varandra eller mina syskon, tycka till om det mesta som hände. Varken de eller jag njöt särskilt mycket av visiterna.

Huset var detsamma som då. Personerna i huset var också desamma. I stort sett betedde vi oss som vi alltid hade gjort. Men det kändes annorlunda. Jag kände mig inte längre som ett barn. När de hörde mig kritisera eller lägga mig i kändes det inte som när ens tonårsson gör det. Huset var inte längre mitt hem och jag var inte längre ett av barnen.

Efter ett par riktigt jobbiga besök insåg jag felet. Jag ville respekteras som en vuxen, ville inte att mina gränser skulle överskridas. Men jag var inte så noga med mina föräldrars gränser. Att vara en tredje vuxen i sin familj är inte ett alternativ. Man kan inte bo flera hundra kilometer bort och kräva självständighet, men samtidigt ha åsikter som om man vore en fullfjädrad familjemedlem. Distansen kan inte vara enkelriktad.

Jag kommer aldrig att sluta ha åsikter om min familj. Jag bryr mig ju om dem. Men efter ganska många bråkiga besök hemma har jag kommit till slutsatsen att nyckeln till trevnad i barndomshemmet är att inse sin nya roll. Man har blivit en besökare.