Lunds doktorandkår (LDK) har inte förmågan att genomdriva förändringar och har en organisation som inte fungerar. Som lösning bör samtliga av LDK:s doktorandråd lämna kåren och i stället vända sig till respektive fakultetskår. Det skriver fysikdoktoranderna Einar Elén, Hanna Sjö och fysikern Mattias Sjö.
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Studentinflytandet vid Lunds universitet är unikt. Mycket tack vare uppdelningen mellan fakultetskårer och paraplyorganisationen Lus (Lunds universitets studentkårer). Fakultetskårerna har en stark förankring hos sina studenter och deras politiska ledarskap har direkt kontakt med fakultet- och institutionsledningarna, där mycket av den egentliga makten vid ett decentraliserat universitet ligger. Samtidigt har de via det gemensamma arbetet och Lus kapacitet att driva både stora och små frågor med enad front mot universitetsledningen. En av medlemskårerna i Lus sticker dock ut, Lunds doktorandkår (LDK). LDK är inte en fakultetskår utan representerar doktorander från alla fakulteter utom LTH där Teknologkåren vid LTH (TLTH) representerar doktoranderna. Föga förvånande är det också just LDK som saknar reellt inflytande på marken, annat än vad de kan extrahera från enskilda eldsjälar.
Bland oss som valt att engagera oss inom LDK är vi många som under flera års tid varit frustrerade över att doktoranders frågor saknar en organisation som kan ta ansvar för att driva dem. När LDK uttalade sig i Lundagård den 20 november om en ny studie kring doktoranders psykiska hälsa blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Medan LDK är berättigat upprörda över den katastrofala situationen för många av sina medlemmar, ägnar de merparten av intervjun åt att diskutera den egna organisationens påstådda motgångar. Det är staten som drar in finansiering, de andra kårerna som konspirerar mot doktoranderna, eller ”administrationen” som sitter på makten att i en handvändning lösa samtliga problem för doktoranderna men som ”väljer att undfly sitt ansvar”. En praktisk världsbild om en aldrig vill lyckas med något.
LDK har såklart rätt i sak när de diskuterar doktoranders problem. Men att ha rätt räcker inte. En intresseorganisation måste också ha förmågan att åstadkomma förändring. Du behöver aktiva och engagerade medlemmar på alla nivåer och en organisation som kan stötta och utbilda dessa. Du behöver helt enkelt kunna bedriva politik på riktigt. Det här är ett organisatoriskt problem i grunden. Det finns inte kapacitet nog för att ha en central doktorandkår och det kommer aldrig heller att göra det. Det är inte en fråga om pengar. LDK hade kunnat fyrdubbla antalet doktorander som arbetar deltid som medordföranden och studentinflytandet för doktorander hade sett exakt likadant ut. Det rör sig inte heller om att det saknas engagerade doktorander inom LDK. LDK saknar helt enkelt förmågan att förvalta deras engagemang.
Förklaringen till varför LDK måste vara annorlunda från övriga kårer är alltid densamma: Doktoranders situation och problem är så fundamentalt annorlunda från övriga studenter att de måste ha en egen representation. Det stämmer att många frågor som rör doktorander inte rör studenter på samma vis och vice versa. Men lösningen på det är att se till att de doktorander som väljer att engagera sig inom studentkårsrörelsen har möjlighet att lära sig och vara med och påverka, inte att isolera doktoranders röster bakom en ”enad” men tandlös organisation.
TLTH gjorde rätt år 1984 då de bröt sig ur den dåvarande centrala studentkåren. Det är hög tid för resten av doktoranderna att göra detsamma med LDK. Vi vill därför uppmana samtliga av LDK:s doktorandråd att vända sig till sina respektive fakultetskårer i stället och låta LDK bli ett samarbetsorgan snarare än en studentkår.
Einar Elén, doktorand i fysik
Hanna Sjö, doktorand i fysik
Mattias Sjö, doktor i fysik och medordförande för LDK 2021/22
