Utbränd av studierna

Vad händer när strävan att ständigt bli bättre leder en rakt in i väggen? Stressrelaterade sjukdomar ökar i Sverige och kryper ner i åldrarna. Och vägen tillbaka för den som blir sjuk är tuff.

De stora vinterkapporna balanserar på stolsryggarna i Samhällsvetenskapliga fakultetens bibliotek. I korridoren går studenter som letar efter kursböcker eller en läsplats. Simon Håkansson, student i lingvistik, sjunker ned bredvid sin jackhög och tänker tillbaka på de senaste åren. Han blev utbränd i gymnasiet och sedan dess har han arbetat för att komma tillbaka.

– Jag skulle vara bäst på allting, säger han.

– Jag ifrågasatte aldrig min motivation för jag kände att det var fundamentet till allt.

Han börjar träna fem dagar i veckan. Han läser extra kurser och tänker att han ska få högsta betyg i allt. Till slut är det en specialpedagog som skickar hem honom.

– Då sa hon bara: ”Släpp det här och gå hem och vila”. Precis när man gick in i väggen så var det verkligen en riktig panikkänsla. Det var som en röst inne i mig skrek att jag skulle stanna och sluta med allting jag höll på med, säger han.

–  Efteråt så var det mer av en stark ångest associerad till studierna, fortsätter han.

I dag kan Simon Håkansson se att det fanns tecken som han borde ha reagerat på.

– Det kommer inte från ingenstans. Man ser ofta de här signalerna innan, men man ignorerar dem. Till exempel var mitt korttidsminne fruktansvärt dåligt sista året jag gick i gymnasiet. Det var väldigt ofta som jag kunde gå in i ett rum och sedan hade jag ingen aning om vad jag skulle göra där inne, säger han.

– Det var väldigt många som sa till mig att slappna av. Men jag ville inte göra det.

Simons Håkanssons erfarenhet är långt ifrån unik. I dokumentären ”Kampen mot stressen” på SVT beskrivs hur psykisk ohälsa blir allt vanligare bland yngre. Utmattningssyndrom som diagnos var något man uppmärksammade först under finanskrisen på 90-talet, när man såg hur trötthet och utmattning relaterat till arbetet steg. En bidragande faktor till den ökande stressen är enligt Hugo Westerlund, professor vid Stressforskningsinstitutet, uppfattningen om att man kan bli vad som helst.

– Om du inte blir det här du drömmer om, då är det ditt fel för du har ju alla möjligheter. Och så ser man i sociala medier hur alla andra lyckas och så tänker man att jag har inte lyckats, förklarar han för SVT i dokumentären.

Hugo Westerlund tar exemplet att alla inte kan bli astronauter, men resonemanget gäller alla livsbanor. Alla studenter har olika förutsättningar att klara studierna. Deras liv ser dessutom olika ut och de är i olika stadier av sina studier. Vissa har precis börjat studera och andra har flera år av studier bakom sig och kanske en påbörjad doktorsavhandling.

I ett nedsläckt rum i Lunds doktorandkårs (LDK) lokaler sitter Monika Larsson, medordförande för LDK med ansvar för externa frågor. Den snurrstol jag lånar för intervjun tillhör en kollega som är sjukskriven – för stress.

– Doktorander har väldigt olika livssituationer. Vi har folk som är fyrtioplus, femtioplus och som har barn. De äger hus. De har jättemycket ansvar utanför jobbet, säger Monika Larsson.

Doktorandtjänsten är krävande i sig. Det är inte bara att arbeta på sin avhandling utan man kan förväntas läsa kurser, vara med i en forskarskola, nätverka eller vara engagerad i kåren eller i andra organisationer. Arbetsbördan har fått många anställda på bland annat den biologiska institutionen att reagera. Flera forskare, lektorer och professorer på institutionen menar att det är hög tid att sänka kraven på antalet poäng i forskarutbildningen för doktoranderna, just för att sänka stressnivån. Därtill är många doktorander ambitiösa.

– Man vill visa att institutionen har tagit rätt beslut att välja oss. Man vill visa handledarna att man är duktig på det man gör, säger Monika Larsson.

Samtidigt kan det leda till stress.

– Jag hörde direkt när jag började doktorandtjänsten att doktorander inte mår bra, och det märktes tydligt på min institution. Jag vet inte hur många doktorander vi har, men kanske 25-30 stycken, varav ungefär tio som alltid är sjukskrivna. Det är en gissning, säger hon.

 

”För mig kändes utbrändheten som att jag inte kunde tänka. Min hjärna gick på strejk. Jag var rädd att jag hade fått Alzheimers.”

 

Monika Larsson tror också att det kan vara svårt att sänka sin ambitionsnivå som doktorand. Om du inte arbetar hårt kan du halka efter i en bransch där konkurrensen är hård. Dina kollegor är också potentiella kandidater till jobben du kan söka och du kan inte arbeta mindre än vad de gör. Konkurrensen om tjänsterna skapar också ett stigma att prata om psykisk ohälsa.

– Vi själva och vissa handledare, förväntar sig att vi ska vara lika produktiva som de är. I stället för att se att vi kanske alla är lite olika och att vi är individer som har olika behov, säger hon.

– Det är svårt att prata om för man vill inte säga ”det här hanterar inte jag”. Man vill inte tacka nej till en massa grejer för då blir man den personen som tackar nej till en massa grejer.

När doktorander är stressade kan de inte vända sig till Studenthälsan för hjälp, utan måste söka sig till Företagshälsovården eller Doktorandombudsmannen. Monika Larsson menar på samma gång att det inte räcker. LDK håller på att rekrytera en ”well-being and career mentor” och hoppas att den personen ska kunna bidra till att förbättra arbetssituationen för doktorander i Lund.

Efter intervjun skickar LDK ut ett mejl till sina medlemmar och frågar om någon vågar, trots stigmat, dela med sig av sin erfarenhet om stress i Lundagård. Dagen efter trillar mejl efter mejl in i inkorgen. En av doktoranderna skriver:

”För mig kändes utbrändheten som att jag inte kunde tänka. Min hjärna gick på strejk. Jag var rädd att jag hade fått Alzheimers.”

En annan doktorand i biokemi berättar om sin erfarenhet på telefon:

– Det är fortfarande så att jag bara kan arbeta två till fyra timmar per dag. Efter det börjar jag bli distraherad av en vit vägg, säger han.

– Du börjar din dag redan utmattad. Jag behöver inte ens göra något och jag är redan utmattad. Och det är hela tiden det här, att jag bara måste sätta mig ner en stund, jag behöver bara ligga ner, bara vila en minut.

Något dessa doktorander kan enas om är att det ofta är en kombination av faktorer som leder till ”den perfekta stormen”. Det kan vara sjukdom i familjen, att flytta till ett annat land, handledares förväntningar, egna förväntningar, covid och arbetsbördan. De säger också att hjälpen de fått inte varit tillräcklig.

– Gör inte en doktorandutbildning om du inte verkligen brinner för ditt ämne och känner din handledare, säger doktoranden i biokemi.

Sjukskrivningstalen för doktorander vid Lunds universitet ligger på 3,70 procent för 2023 medan sjukfrånvaron totalt vid Lunds universitet är 2,45 procent, enligt Caroline Amarelle på HR-sektionen vid universitetet. Det nationella snittet för sjukskrivningar bland statligt anställda som arbetar inom utbildningssektorn är 2,8 procent, enligt Arbetsgivarverkets statistik. Jimmie Kristensson, vicerektor med ansvar för kurage och karaktär, noterar att Lunds universitet inte har särskilt höga sjukskrivningstal. Likväl finns det fortfarande ohälsa och där har universitetet ett ansvar för arbetsmiljön och det förebyggande arbetet.

– Anställda doktorander har möjlighet att gå till Företagshälsovården, säger Jimmie Kristensson.

För studenter finns Studenthälsan.

– Det är inte särskilt långa väntetider på Studenthälsan. Man har ökat sin beredskap. Man är mer synlig. Man tar emot fler, framför allt i de förebyggande insatserna. Det tycker jag är bra, säger han.

Universitetet försöker också anpassa undervisningen genom att till exempel justera schemaläggningen av tentor.

– Vi har ett ansvar att samverka med studentkårerna när vi planerar utbildning. Studentinflytande är jätteviktigt, säger han.

Jimmie Kristensson pekar särskilt ut universitetets samarbete med Fontänhuset som centralt för studenters återhämtning och väg tillbaka till studierna. Organisationen beskriver sig själva som en ”arbetsgemenskap” på sin hemsida. De anordnar aktiviteter och erbjuder stöd till den som lider av psykisk ohälsa.

En student som har engagerat sig i just Fontänhuset är Greta Petersen. Hon sjukskrevs för utmattningssyndrom 2019 men har nu kommit tillbaka till studierna. Hennes egen erfarenhet har väckt en vilja att hjälpa andra. Nu arbetar hon på en enkät som ska kartlägga den hjälp sjukskrivna studenter får.

– Jag ser att det är många brister i vad de har fått för information.

 

”När man är en sjuk student så är man sin egen arbetsgivare. Du ska hålla koll på allting.”

 

Det är inte säkert att studievägledare och andra vet exakt hur det ligger till med sjukskrivningar.

– På Fontänhuset känner jag flera som har fått rekommendation av sina studievägledare att ta studieuppehåll. Men det som händer då är att man hamnar utanför systemet. Och då förlorar man sin sjukpenningsgrundande inkomst och kan inte få någon sjukpenning, säger hon.

Som systemet ser ut nu anser Greta Petersen att för mycket ansvar läggs på studenten.

– När man är en sjuk student så är man sin egen arbetsgivare. Du ska hålla koll på allting, säger Greta Petersen.

Det är lätt att tappa bort sig i den kafkaeska byråkratin. Du kan inte kombinera CSN och sjukpenning på ett sådant sätt att du kan vara sjukskriven på till exempel 50 procent.

– Det är också problematiskt att vara sjukskriven under sommaren när du inte får CSN, för då står du oftast utan pengar. Jag vet inte om tanken är att man ska söka ett jobb och sedan sjukskrivas ifrån det, säger Greta Petersen.

Det är bland annat denna typ av frågor som Fontänhuset kan hjälpa till med.

– Det är sådana organisationer som jag önskar att de gjorde mer reklam för i början. Hade jag hittat Fontänhuset i början av mina studier så hade jag nog kanske inte behövt bli utmattad, säger hon.

Greta Petersen tycker att universiteten och högskolorna borde ta ett större ansvar för studenternas mående. Likt vad en arbetsgivare gör mot sina anställda.

– Jag tror att på de här lite äldre universiteten så har man lite tanken att de som passar in de stannar kvar och de andra kan lite försvinna.

Det finns flera delar av systemet som Greta Petersen inte tycker främjar en hälsosam studiemiljö. Hon är kritisk mot att föreläsare lägger ut läsanvisningar en fredag eftermiddag till en föreläsning måndag förmiddag. Hon anser också att studenter inte får tillräckligt med lov. Om man hade startat höstterminen lite tidigare hade inte tentorna behövt läggas i januari. När hon föreslog det till vicerektor Jimmie Kristensson fick hon svaret att så har man alltid gjort.

–  I arbetslivet är det krav på att du ska vara ledig. Så varför är det inte det för studenter också? frågar hon sig.

– Jag hörde någon som sa att om man anpassar efter de som mår dåligt, så mår alla bra av det. Det är ingen som kommer må dåligt över att få en helg ledigt, säger hon.

Jimmie Kristensson svarar i ett mejl till Lundagård att universitetet ”tar frågor om psykisk hälsa bland studenter på stort allvar och har en välfungerande studenthälsoenhet. Vi har också ett bra studentinflytande och där har man möjlighet att driva frågor om utbildningens innehåll”.

Psykisk ohälsa är ett problem för universiteten. I Universitets- och högskolerådets rapport ”Att studera på högskolan med psykisk ohälsa” från i maj i år framkommer det att nästan en tredjedel av svenska studenter lider av någon form av psykisk ohälsa. Depression, oro och stress är vanligare bland studerande än bland människor i samma ålder som arbetar.

60 %

Så många svarade att deras studier var i alla fall delvis till grund för deras stress och oro. Som jämförelse svarade bara ungefär 25 procent att ekonomin delvis var grunden till deras stress och oro.

30 %

Av tillfrågade uppgav att de kände en press från sin omgivning att prestera i sina studier på ett sätt som påverkade dem negativt.

15 %

Ungefär så många fler är antalet studerande med nedsatt psykiskt välbefinnande jämfört med yrkesarbetande i samma ålder.

Källa: Rapporten ”Studerandes hälsa 2020”.

 

Simon Håkansson som blev utbränd i gymnasiet tror att det är bra att tala om psykisk ohälsa just för att det finns ett stigma kring det. Det kan utifrån sett verka självklart att man bör stressa ner, men det är inte alltid så enkelt.

– Jag tror att orsaken till stigmatiseringen av psykisk ohälsa är att det i samhället finns en väldigt bred övertygelse om att vi har fri vilja och kontroll över våra tankar. Vi skulle aldrig säga till en person som har brutit armen att ”sträcka ut den” för vi vet att vi inte kan kontrollera vår kropp på samma sätt som vi tror att vi kan kontrollera våra tankar.

– Jag tror att det finns två sätt att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa. Dels att man pratar om det, dels att man är ödmjuk och erkänner att psyket är otroligt komplext, med många olika variabler, och att vi inte känner till alla faktorer som påverkar vårt beteende och våra tankar, att det är svårt helt enkelt, säger Simon Håkansson.

För honom har familjen hjälpt mycket och det mentorsstöd han har fått genom universitetet. Han har även talat med Studenthälsan och fått hjälp från vården. I dag ser han positivt på studierna och har till och med en dröm om att bli forskare.

– Jag vill resa. Lära känna världen. Vidga mina vyer. Läsa mycket böcker. Lära mig om historia och samhälle, filosofi och psykologi. Och språk såklart.

Artikeln publicerades först i Lundagård nummer 8 2024. Läs hela tidningen i digitalt format här.