Idag firar jag en månad i Bologna och det gör jag med en hemmasittardag. Den sedvanliga förkylningen, i övergången mellan vinter och vår, gör sig kännbar och jag tänkte att: varför inte maximera pluggandet när man ändå bör vara undandragen allmänheten? Jodå, så idag har jag gjort en stor dos onlinetimmar på min italienskkurs och kan återigen konstatera att jag tvingas traggla mig igenom ord som jag knappt vet vad det betyder på svenska, än mindre mitt lexikon. Nåväl, det går an.
Vad dessa kära onlinetimmar har till syfte, förutom att man ska öva sina språkkunskaper, är att ge en trevlig och pedagogisk inblick i olika delar av Italien och dess kultur. I den delen jag gjorde idag så togs en närmare blick på universitet och hur man som student ska uppföra sig och vilka regler som gäller. Det är tydligt att det råder en annan hierarki här och att språket man använder är betydligt mer formellt, något som märks betydligt mer i italienska än i svenska. Inte minst på grund av alla verbformer och andra böjningar som ska bli rätt. Den mindre pedagogiska delen i den här timslånga övningen bestod i ett filmklipp från ett examinationstillfälle. Det hela gick ut på att studenten, som intensivt studerat inför tentan de senaste två månaderna, kuggade redan på första frågan (ja, det är muntliga tentor inför alla andra i klassen) av den enkla anledningen att han hade läst ett exemplar av en bok från biblioteket som inte var korrekt. Därav blev hans svar fel och han fick omtentabesöket inplanerat till sex månader senare. Om de ämnade ha den här sekvensen av onlinetimmarna i förberedande syfte eller som ett ”kul” inslag är högst oklart. Vad som är klart är att jag tänker dubbelkolla ett antal gånger att mitt exemplar av kursboken är det rätta innan jag infinner mig till examination.
Idag så förärades jag även av ett besök från en elektriker. Mitt tidigare inlägg om tvättmaskinshaveriet är förklaringen till besöket. Jag visade glatt det lätt smälta vägguttaget och utan den minsta tvekan tog elektrikern sig an uppgiften att byta både vägguttaget och stickkontakten. Till min stora förvåning gjorde han inte det som jag trodde var prio numero uno som elektriker, att slå av strömmen. Nog för att han var en man i sin bästa dagar som säkert bytt mer än ett vägguttag i sin karriär, men att låta strömmen flöda glatt tycker jag verkar vara allt för äventyrligt. Men, jag är ingen elektriker och jag låter det därmed vara osagt om det är lämpligt att handskas med byte av kontakter med fullt tillflöde av ström.
Med dessa något skärrande vardagsbetraktelser avrundar jag dagens månadsfirande och hoppas på att nästa månad blir minst lika spännande!
