För många är nyårslöftet bara en källa till ångest. Det är ännu ett krav i en redan stressig vardag. Måste vi verkligen förändras? Är vi inte bra som vi är? Nej, menar Lundagårds studentlivskrönikör Marius Lyckå och slår ett slag för viljan att bli bättre till nästa år.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Gott nytt år! Fyrverkerier, champagne, kyssar och löften. Formeln är alltid densamma. Nyårslöftet har blivit en av våra mest populära och hatade traditioner. Läser man en tidning – SvD, DN eller till och med Lundagård – hittar man texter som kritiserar nyårslöftena. De skapar onödig press, leder inte till några faktiska förbättringar och gör oss besvikna när vi oundvikligen bryter mot dem.
Det stämmer så klart. Krystade löften som avläggs för att man måste snarare än för att man genuint vill är ganska meningslösa. Dessutom är löften generellt ett dåligt sätt att sträva efter förändring, för det ger oss en ursäkt att sluta anstränga oss så fort vi begår ett misstag. Förr eller senare kommer man missa ett av de där gympassen man lovade att gå på eller ta den där ciggen man lovade att sluta med. När löftet väl är brutet, ja då kan man passa på att sluta gymma och suga i sig ett helt paket under köksfläkten.
Det som stör mig med alla dessa texter om nyårslöftenas vara eller icke vara är inställningen till självförbättring. För ofta skymtar en idé fram mellan raderna. Du är bra som du är.
Den tråkiga sanningen är att vi inte alls är bra som vi är. Vi har en massa dåliga drag, vi är lata, otrevliga och vi lever inte som vi lär. En förutsättning för att vara en god människa är att inte nöja sig med den man är, utan sträva mot att bli bättre.
Det är vi så klart alla medvetna om, egentligen. När vi är på dåligt humör och snäser mot någon ber vi om ursäkt och försöker att vara trevligare nästa gång, när vi stökar ner i korridorsköket och grannarna blir sura lovar vi att städa upp bättre i framtiden.
Det egentliga problemet som alla nyårslöftenas kritiker borde bemöta är inte självförbättrandet som sådant, utan vår tendens att förknippa enskilda misstag med vårt värde som personer. Precis på samma sätt som vi alla fattar att vi inte är hemska i grunden för att vi råkar snäsa av någon på en dålig dag, borde vi bli bättre på att inse att ett missat gympass inte är ett kvitto på att vi in i benmärgen är lata och värdelösa.
Egentligen är det ingen ny insikt. Lösningen på ångesten över våra brutna nyårslöften, tror jag, finns i det urgamla konceptet arvsynd.
En präst förklarade för några år sedan för mig att begreppet är väldigt missförstått. Den gängse förståelsen, att vi innerst inne är onda och kyrkans jobb är att med hot om evigt lidande få oss att bete oss, är raka motsatsen mot vad arvsynd egentligen betyder. Poängen, menade prästen, är att ingen är perfekt. Vi kan inte leva utan synd och att sträva emot det är lönlöst. Vi ska göra vårt bästa, men inte tro att allt är kört bara för att vi gör fel. Så länge vi verkligen vill bli bättre och ber om förlåtelse är allt okej.
Vi ska förlåta oss själva för våra misstag, utan att ge upp om att bli bättre. Och vi behöver inte ens vänta till nästa nyår för att försöka igen.
Läs mer:
Mitt nyårslöfte är att inte göra ett piss
Nyårslöftena vi kommer att bryta
