För Elisabet Englund väcktes intresset för patologi av en slump. I dag, efter mer än fyra decennier som forskare och föreläsare på ämnet, är det närmast omöjligt för henne att föreställa sig någon annan yrkesbana.
Elisabet Englund leder oss uppför trapporna och in i en korridor på Patologen, en ganska oansenlig grå byggnad som i dag står ovanligt tom och snötäckt under julledigheten.
– Här har vi Hjärnvägen, det är tre neuropatologer i rad. Och här har vi mitt rum. Välkommen in!
Elisabets kontor virvlar av parallella projekt. Varje bordsyta täcks av papper och böcker, och lappar sitter uppklistrade vid datorn och på bokhyllan. På ett skrivbord ligger flera tunna glasskivor med tvärsnitt av en hjärna i, som Elisabet förklarar att hon just nu håller på att diagnosticera.
Hon håller upp en av skivorna framför ett vitt papper. Med sin lila färg på den sex mikrometer tjocka ytan liknar genomskärningen av den verkliga hjärnan snarare ett Rorschachtest.
– Den här lilla knorren, den lilla svängen, den kallas för hippocampus. Det är där vi har vårt direkta, primära minne. Sedan har vi en massa kopplingar till andra delar av hjärnan.
Elisabet cirklar med pekfingret över olika punkter och förklarar vänligt varför min självsäkra fråga kring var minnet sitter är närmast obesvarbar.
– Här, nära örat, har vi associationscortex för hörsel. Det gäller ju inte bara att höra ljud, du måste kunna ”make something of it”.
Längre ner mot nacken görs synintryck begripliga i associativa syncortex. En process som Elisabet lyckas göra förståelig även för mig som står utan några av de kunskaper som hennes läkarstudenter brukar ha.
– Den sprakar igång och börjar sprattla och skickarm signaler hit och dit.
Minnet är grunden till att kunna förstå sina sinnesintryck, en förmåga som är lätt att ta för given och skrämmande att förlora. En hjärnskada i occipitalloben, synbarkens center som hanterar synintryck, kan leda till en sådan skräck att man krossar spegeln, eftersom man inte längre känner igen sin reflektion i den, förklarar Elisabet.
– Det är tyvärr vad som händer en del patienter med Alzheimers sjukdom. ”The mirror sign” heter det väldigt illustrativt.
Just Alzheimers sjukdom var anledningen till att Elisabet Englund fastnade för patologi under sin studietid. Intresset kom efter själva kursen, när hon tog studieuppehåll och jobbade hos sin tidigare föreläsare i ämnet.
– Jag gick till honom för jag tyckte att han var trevlig en trevlig lärare, och så frågade jag vad han gjorde. För jag var faktiskt inte så bra på kursen, så jag hade redan glömt vad han höll på med.
Ju mer koll vi får, desto mer fattar vi hur mycket vi fortfarande inte förstår
Inspirationen kom från en nära vän och kursare med en liknande plan. Elisabets arbete hos föreläsaren var nämligen ett mer lockande alternativ än ett annat vanligt extraknäck för läkarstudenter: att assistera vid obduktioner.
– Han ville göra studieuppehåll för att jobba här på Patologen, öppna kroppar och titta efter vad de dog av och så. Det ville jag absolut inte. Då gick jag till en trevlig föreläsare och pratade med honom i stället, säger Elisabet.
Hon blev snabbt en uppskattad närvaro, och arbetet med den tidigare läraren visade sig givande för dem båda två.
– Plötsligt kunde vi sitta och snacka, han var inte ensam längre. Det blev mycket roligare för honom också. Och så upptäckte vi ett nytt sjukdomstillstånd tillsammans som jag sedan fick disputera på.
Upptäckterna har varit många sedan Elisabet Englund påbörjade sin forskning för runt 45 år sedan. Men arbetet fortsätter än i dag.
– Vi har jättebra koll på en väldig massa saker. Men ju mer koll vi får desto mer fattar vi hur mycket vi fortfarande inte förstår. Man blir lika förvirrad som man var förr men på ett klokare plan, det är ju lite så skämtet säger.
Elisabets arbete i dag består av ungefär lika delar forskning som kliniskt sjukhusarbete. Hon undervisar också under en del av terminerna, och gissar själv att hon då är den enda läraren i Lund som fortfarande använder sig av overhead under sina föreläsningar.
– Studenterna skrattar alltid när jag kommer inkånkande med den där tunga maskinen, säger hon.
– Men jag älskar min overhead. Den dagen den sista lampan går sönder, då vet jag inte vad jag ska göra. Då är det kört.
När jag frågar om den sammanlagda arbetsbördan från forskning, diagnostik och undervisning någonsin blir för hög skakar Elisabet på huvudet. Det är den praktiska tillämpningen av forskningen som gör skrivbordsarbetet givande, menar hon.
Jag älskar min overhead. Den dagen den sista lampan går sönder, då vet jag inte vad jag ska göra. Då är det kört.
– Det vore tråkigare att bara gå här och hitta grejer för mig själv och skriva artiklar. Snarare är det så att min forskning göder den kliniska diagnostiken.
Inom Elisabet Englunds forskning framstår kroppen som ett pussel att lösa. Symptom i en kroppsdel kan tyda på en sjukdom någon annanstans, och genom insikter om sambanden mellan olika organsystem kan framtida skador förebyggas.
Ett exempel, berättar Elisabet, gäller en särskild sorts proteiner som uppstår i samband med hjärnsjukdomar. Proteinerna kan nämligen även hittas i bland annat hjärtat, där de orsakar symptom som hjärtrytmrubbning långt innan själva hjärnsjukdomen uppstår.
– Så min kollega som är minnespsykiater och håller på med demenssjukdomar, hon skickar numera alltid sina patienter på EKG-undersökning.
Vad gäller undervisningen är det att skapa oväntade positiva erfarenheter som Elisabet brinner för.
– Det är väl det man vill uppnå. Ge en upplevelse och ge en kunskap paketerat i ett och samma Kinderägg liksom.
Särskilt ett moment under termin två på läkarutbildningen sticker ut, både för Elisabet Englund och för hennes studenter.
– Då kommer de till mig och så har jag hela hjärnor som jag skär i och visar dem. De ska ju lära sig anatomiska strukturer men de får lära sig lite om sjukdomar av mig också. Och de kan ofta vara lite rädda när de kommer in i vår obduktionssal där borta.
Men rädslan sitter sällan i. En och en halv
timme senare måste studenterna närmast knuffas ut ur salen, berättar Elisabet.
– Sedan kanske jag träffar dem flera år efteråt och då kommer de ihåg vilken färg jag hade på mina nylonstrumpor den dagen.
