Var går gränsen mellan välförtjänt paus och prokrastinering? Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell lockas av verklighetsflykt till Köpenhamn, men en föreläsning lurar i bakgrunden.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Helgen är slut och Öresundståget vaggar mig till sömns. Jag överväger att utnyttja tjugofyratimmarsbiljetten för en morgontur tillbaka till Köpenhamn. När jag inser att jag har en föreläsning på förmiddagen blir jag bara tveksam. Borde jag skippa den? Sen: Ska jag plugga, kan jag lika gärna göra det med en fastelavnsbolle i Köpenhamn, eller hur?
Köpenhamnsresonemanget är ett förskjutande av moralen, som ofta trappas ner såhär: ”Jag ska plugga på SOL från åtta till fem” till ”jag ska plugga på SOL” som sen blir ”jag ska plugga”. Det sista är så vagt att var, när och hur kan tolkas fritt.
Förmiddagsplugg på ett danskt kafé? Det kvalar in. När jag kommer fram till Lunds central har sista stadsbussen hem redan kört. Insikten om min bristande moral kommer över mig i kylan under nattpromenaden hem.
Studentens frihet – omfattande men ytterst villkorlig. Det märks kanske mest för oss samhällsvetenskapliga studenter, med få schemalagda föreläsningar men svindlande mängd litteratur. Vi får designa vår egen vardag, vilket är en förmån – och en fälla. Det krävs försiktighet med långa sovmorgnar, snackiga kaféer och dygns-utmanande Köpenhamnsresor.
Det är lätt att få storhetsvansinne, särskilt när CSN trillat in och vi bor i den kanske mest geografiskt gynnsamma studentstaden. Som en helig treenighet är Lund, Malmö och Köpenhamn alldeles framför ögonen på oss. Lund är en trygg bas som kan bytas ut mot Malmös stadspuls och kreativitet på en kvarts tågtur. Med en mindre förmögenhet kan vi ta oss över bron till europeisk uteserveringskultur, tunnelbana och hold da kæft! Tillsammans bildar städerna en triangel utan gränser, fylld av möjligheter.
Ändå är resan över sundet inte bara en kul variation. Inte heller handlar det om en oanad homo economicus i mig som ska maximera vinsten av tågbiljetten. På vägen hem i kylan förstår jag att morgonturen över bron handlar om att fly från det jag borde göra.
Avbrott är bra och givande, en tur till Malmö eller Köpenhamn kontrasterar mot Lunds verklighet. Men när jag tvekar mellan valet av föreläsning och fastelavnsbolle – då är hela min studentidentitet i kris. Kanske är det just på grund av min tillfälligt bristande moral som jag vill ge mig av. En klassisk ”sopa problemen under mattan” som aldrig fungerar för att undvika att se prokrastineringens resande skugga.
Morgonen därpå försover jag mig, som hämtat ur en diskbänksrealistisk film. Jag missar föreläsningen och biljetten är utgången. Jag känner mig som en eländig student. Då finns bara en sak att göra: Jag går och pluggar på SOL från åtta till fem och tar itu med det jag skjutit upp.
Om det finns en moral här är det knappast att aldrig göra fel – utan att i slutändan ta ansvar för det.
