De flesta tar minnet för givet. Det finns där i bakgrunden och sparar allt vi upplever helt automatiskt. Men vad händer när det förändras? Isak Aho Nyman tittar närmare på två minnesförändrade personer ur populärkulturen och blir rädd.
Tänk dig att du vaknar en morgon. Allting är exakt som det var när du somnade, du kan inte märka av någon skillnad alls mot hur din säng kändes eller hur bilarna utanför fönstret lät i går. Men något är förändrat. Alla dina minnen av gårdagen, och hela resten av ditt liv också för den delen, är inplanterade intryck i en ny kropp som byggts för att se exakt ut som du minns att din egen kropp såg ut.
I Ridley Scotts cyberpunkklassiker Blade runner (1982) är detta tillståndet för karaktären Rachel. Hon är en replikant, en android som i filmens verklighet är mer eller mindre omöjlig att skilja från en människa. Rachel vet inte själv att hon är en maskin utan tror att hon levt ett långt liv i den amerikanska mellanvästern.
Det som skiljer Rachel från andra replikanter är att hon tillverkats med inplanterade minnen. Minnena är ursprungligen från en släkting till hennes skapare, minnen av en barndom och en uppväxt som utspelat sig i en annan kropp någon annanstans än i det laboratorium där Rachel skapats.
De artificiella minnena gör att Rachels tillvaro inte skiljer sig nämnvärt från någon annans. Precis som vilken levande människa som helst kan hon leta sig tillbaka genom händelser från sitt förflutna för att förstå varför hennes liv just nu ser ut som det gör.
Till skillnad från oss andra har Rachel sina minnen utan att ha upplevt dem, utan att de skapats av ett liv i tiden. Minnena är på ett sätt en konsekvens av att tiden passerar genom oss. Beviset på våra liv är de minnen vi har kvar när det närmar sig slutet, där tiden ristat in sig själv i kroppen.
Men som Rachels situation antyder finns det också en omvänd relation: Det är genom våra minnen som vi begriper tiden. För även om minnet är en slags kvitto på tiden som gått, blir de också av den anledningen hela strukturen som håller tiden på rätt köl. Vad skulle hända om dina tidskvitton plötsligt hamnade i oordning?
I novellen Berättelsen om ditt liv av den amerikanske författaren Ted Chiang händer exakt detta. Novellens huvudkaraktär Louise Banks är en lingvist som får uppdraget att avkoda och översätta språket från utomjordiska varelser som landat på amerikansk mark.
Framtiden och det förflutna blandas och börjar blöda samman.
Louise angriper till en början problemet som vilken översättning som helst. Hon börjar identifiera återkommande mönster, försöker hitta en ände att börja nysta upp språket genom. Sakta men säkert förstår hon hur utomjordingarna talar med varandra och att en nyckel till att förstå deras språk är att de inte upplever tiden som vi gör, som ett linjärt flöde. De ser i stället alltings början och slut samtidigt.
Genom att lära sig det utomjordiska språket börjar Louise också att se tiden på det sätt som utomjordingarna gör. Framtiden och det förflutna blandas och börjar blöda samman. När Louise söker efter en förklaring på ett problem kommer svaret till henne som ett minne. Ett minne av ett samtal hon haft med sin dotter. Det vi som läser berättelsen inte vet än är att det kommer dröja flera år innan dottern föds. Framtiden sträcker sig genom Louise minne tillbaka in i dåtiden för att på så sätt möjliggöra sig själv.
Blandningen gör att Louise, i takt med att berättelsen fortgår, tappar en del av sin mänsklighet. När hennes tidsuppfattning rubbas förskjuts också hennes relation till både omvärlden och sig själv. Hur kan man se på sig själv som en vanlig, felbar människa om man samtidigt vet om sina fel långt innan man begått dem?
Att Rachels inplanterade minnen i Blade runner är viktiga för hennes person sägs rakt ut. Hennes skapare menar att det är just den här modifieringen som gör henne till ett mästerverk: ”More human than human is our motto”, som han själv beskriver sitt företags produkter. Louise lösryckta minnen får aldrig en så rak förklaring. Vi som läsare får dra våra egna slutsatser om vilket sorts sinnestillstånd som skapas när du inte längre bara sorterar minnen bakåt längs tidsaxeln.
Ironiskt nog påminner Louise ”extra” minnen i hög grad om skildringar av vad som händer med dem vars minnen börjar försvinna, berättelser som är betydligt närmre verkligheten. Bara de senaste åren har filmer som The father (regi Florian Zeller, 2020), och Vortex (regi Gaspard Noé, 2021) försökt skildra vad som händer när minnet bryts ner. Inte från omgivningens perspektiv, utan från den som själv genomlever det.
Båda filmerna rosades av kritiker, The father blev till och med en publikframgång. Trots detta är filmerna inte det mest djupgående försöket att förstå minnesförlusten. Den titeln går i stället till den monumentala musikcykeln Everywhere at the end of time av den brittiske kompositören Leyland Kirby, under hans alias The Caretaker.
Everywhere at the end of time består av sex skivor som alla släpptes mellan 2016 och 2019. Sammanlagt är verket sex och en halv timme långt och består av musiksnuttar samplade från dansmusik från 40-talet. Kirby har sedan manipulerat bitarna, först bara subtilt men sedan så kraftigt att det till slut inte längre låter som musik.
Grundtanken bakom verket är att låta en helt frisk person uppleva hur det kan vara att lida av en demenssjukdom. De nostagliskt klingande melodierna som plötsligt bryter igenom efter en timme av mörkt brus påminner om ett förflutet som man vet inte är ett eget, eller kanske? Du vet inte längre.
Skräcken i ett verk som Everywhere at the end of time ligger inte bara i förlusten av det vi tidigare hållit som självklart. Den finns också i förlusten av en tilltro till att vi kan förstå hur världen är betingad.
Louise Banks minnesförskjutning i Berättelsen om ditt liv uppträder till en början på exakt det här sättet. Som en förvirring mellan framtid och dåtid, profetior och historia. Med tiden börjar hon förstå vad som är vad. Hon kan jämföra och navigera genom minnesströmmen framåt på samma sätt som du och jag kan göra det bakåt. Men även när hon kommit till den insikten kan jag inte komma ifrån skräcken som detta måste föra med sig.
Rachels predikament har skrämt människor i generationer. Tanken på att någon varit inne i ens medvetande och placerat något där, något främmande som verkar helt bekant. Men är inte skräcken i det som Louise och huvudkaraktären i Everywhere at the end of time upplever ännu värre? Att dina minnen, som du själv skapat och upplevt, plötsligt ter sig främmande. Ditt medvetande känner inte längre igen sig självt. Tiden har gått vilse i minnesströmmen.
Artikeln publicerades ursprungligen i Lundagård nummer 1 2025. Läs hela tidningen i digitalt format här.
