Det kan vara svårt som student med liten budget att känna att pengarna räcker till när det kommer till kulturkonsumtion och utövning. Den kulturella bildningen och underhållningen blir allt oftare en fråga om ekonomi i tider då priset på allt stiger. Det skriver Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Det finns en särskild känsla jag upplevt allt oftare på senaste tiden. Det är den känsla man får när man exempelvis upptäcker att det finns en riktig bra konsert man vill gå på. Såklart börjar man leta upp biljetter hos någon återförsäljare. Överlycklig ser man att det finns platser kvar, man kollar priset – och det visar sig motsvara en tredjedel av ens hyra. Jag kan antingen äta tre mål mat om dagen, eller gå på Kent. Och det är ett svårare val än det borde vara.
Det är en sorglig känsla. Helt plötsligt har den sköra drömmen om ett kulturellt avbrott i den tråkiga vardagen gått i kras och man slår sig själv mentalt för att man ens fick upp hoppet. Men det är inte bara en besvikelse, det är en förlust av det så deprimerande konceptet ”kulturellt kapital”. Nåja, kanske inte just i fallet Kent, men samma mönster återkommer för mina lite mer väl ansedda intressen.
De höga priserna på kultur blir speciellt problematiskt när man befinner sig i en studentkontext. Det vill säga en kontext där bildning i allmänhet och kulturutbildning i synnerhet är en statusmarkör. Helt plötsligt blir ens sociala och intellektuella värde avhängigt kapital, klass och smak. En smak, som om den ska vara av rätt slag, råkar vara enormt dyr. Vill du gå på rätt konserter, pjäser och operor behöver du pengar.
Helst ska du dessutom gå på dem på rätt plats, gärna utomlands och i rätt utstyrsel av rätt märken! Visst, alla kulturintresserade vill låtsas som att det inte handlar om de yttre markörerna och det kanske är sant, men att säga att de inte har någon betydelse alls är inget annat än en lögn. Om så inte var fallet hade alla Kulturvetare™ inte kategoriskt vägrat allt annat än Nudie Jeans och inte heller tillbett sina 100% genuine leather oxfords.
Studenter i alla tider har löst det ekonomiska problemet genom att skapa kultur av studenter, för studenter med de medel som vi har att tillgå. Detta syns i bland annat studentorkestrar, spex och Lundakarnevalen. När vi vill känna oss lite snofsigare syns det i finsittningarna och balerna. När vi vill ta oss in i majoritetskulturens lokaler har vi studentrabatterna som till och från kan ge oss vissa möjligheter till att sticka en fot innanför kulturens annars så tungt stängda dörr.
Det kvarstår dock att det är dyrt med både teaterbesök och konsertbiljetter. Detta gör att det som student blir svårt att förvandla sig till den renässansmänniska som ofta premieras av högre studiers pretto-mobb, en mobb som sett, läst och kan allt. Det är nästan omöjligt för alla att hänga med i de ekonomiska svängarna när priset på kultur ökar. Som student får man helt enkelt krampaktigt hålla kvar i det lilla kulturella kapital man lyckats krafsa ihop via sin svindyra kurslitteratur.
