Aldrig tidigare har riktigt bra underhållning varit så lättillgänglig som nu. Ändå ägnar de flesta av oss fritiden åt passivt scrollande snarare än något meningsfullt. Det är ju trots allt mycket lättare än att göra något som kräver tankeverksamhet. Marius Lyckå tror att skam kan vara lösningen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag vet ju att jag egentligen inte tycker om att slösurfa. Jag vet att det är roligare att göra något meningsfullt. När jag väl kommer in i vanan att läsa och ta en löptur på mina lediga eftermiddagar känns mitt liv märkbart bättre. Ändå stretar en mörk del av mitt undermedvetna emot. Handen dras mot mobilen som om den vore magnetisk. Plötsligt sitter jag där och doomscrollar medan jag med ett halvt öga tittar på en serie jag redan har sett. Dag efter dag ligger jag som en grönsak i min soffa under förevändningen att detta är vila.
Men egentligen handlar det ju inte om att jag behöver vila. Att läsa en bok är precis lika bra återhämtning som att stirra på sin telefon, förmodligen bättre. Nej, det faktiska kruxet är att jag har utvecklat en sorts allergi mot ansträngning.
Människan är ett djur. Våra grundläggande drifter handlar om överlevnad och då gäller det att få så mycket utdelning som möjligt. Vi mölar lösgodis i stället för att äta något som faktiskt är gott, för att reptilhjärnan vet att socker betyder mycket kalorier.
Precis likadant är det med underhållning. Vad den gör i grund och botten är att tillfredsställa djuriska drifter. Youtube shorts eller Candy crush är för underhållning vad lösgodis är för mat. Inte stimulerande eller meningsfullt, men det ger oss en liten dopaminkick utan någon större ansträngning.
Det mest förödmjukande är att man inte kan vinna mot sina djuriska drifter. Jag kommer aldrig sluta äta godis och förmodligen kommer jag aldrig sluta slösa min dyrköpta fritid på videos där halva skärmen är någon som spelar Subway surfers. Vi är alla dumma djur som styrs mer av instinkter och oavsiktligt inlärda beteendemönster än vår fria vilja.
Vi måste numera gamifiera allt som kräver mer än minimal ansträngning för att klara av det. Räkna pomodoros när vi pluggar, lägga upp löpningen på Strava och publicera vad vi läser på Goodreads.
Ändå måste man fortsätta kämpa. För man blir ju varken särskilt lycklig eller intressant av att ha skärmdvala som största fritidsintresse. Det finns inget värre än att höra folk berätta om museerna och teaterföreställningarna de har varit på i helgen när ens eget veckoslut var ett 48 timmar långt självinducerat koma.
Själv försöker jag jobba med skam. Om jag alltid har ett halvmaraton inbokat måste jag ju springa. Det blir bara för pinsamt att komma dit och vara andfådd innan loppet ens har börjat. Har jag sagt till min flickvän som läser typ en bok i veckan att jag ska läsa 20 stycken i år, ja då måste jag åtminstone läsa en i månaden.
Kanske blir det lättare att göra något vettigt på fritiden nu när till och med en massa främlingar har läst hur jag klagar på min skärmanvändning?