Trots en härlig energi och imponerande sångnummer lyckas Boelspexarna inte fullt ut utnyttja den humoristiska potentialen. Spexet ”Selma Lagerlöf” hade kunnat bjuda på vassare, mer studentikos humor, men känns i stället ofta försiktigt och återhållsamt. Det gör att föreställningen aldrig riktigt lyfter, skriver Molly Åkebrand.
Titel: Selma Lagerlöf
Originaluppsättning: 2015
Visas: 28 februari – 2 mars, Stora salen, AF-borgen
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Handlingen tar oss till år 1909, där Selma Lagerlöf, redan känd för Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, är frustrerad över att hon ännu inte fått Nobelpriset i litteratur. Hon spekulerar kring orsakerna till detta – är det hennes hatt, käpp eller kanske det faktum att hon är kvinna i en mansdominerad litterär värld? Frågan om varför Svenska Akademien vägrar ge henne Nobelpriset blir spexets drivkraft.
Men trots att Selma är huvudpersonen, blir hon snart överskuggad av en annan litterär figur på scenen: Karin Boye gör en stark entré och blir nästan mer framträdande än Lagerlöf själv. Boye, med sin kvicka och skarpa karaktär, skapar en humoristisk lätthet i föreställningen, och det räcker nästan att hon öppnar munnen för att publiken ska brista ut i skratt. Detta ger en intressant kontrast till Lagerlöfs mer tillbakadragna framtoning, men skapar också en obalans i föreställningen. Lagerlöf får inte det fokus man kanske förväntat sig, och spexet tappar här i struktur och sammanhållning.
Även de manliga figurerna i Svenska Akademien får mycket utrymme och överglänser Lagerlöf. Här får spexet sin humoristiska vinkel på Akademien, och kommentarerna om den litterära institutionen är bland föreställningens höjdpunkter. Det regnar ordvitsar och nyord, och generösa karaktärstolkningar resulterar i många skratt.
Problemet med Selma Lagerlöf är att mycket av handlingen hamnar hos andra karaktärer, som Lagerlöfs redaktör Eleonore von Schulzenheim och hennes son Carl David. Denna förskjutning gör att Lagerlöf själv förlorar mycket av sitt narrativ. Föreställningen missar därmed chansen att belysa hennes kamp för erkännande och att verkligen utforska både de humoristiska och tragiska aspekterna av hennes liv. Det finns en stor potential här som tyvärr inte tas tillvara på ett sätt som ger föreställningen den där extra dimensionen.
Andra akten räddar föreställningen med en mer energisk och humoristisk ton som verkligen får publiken att skratta. Men när Selma återvänder på scenen känns det nästan som en överraskning – var det verkligen hennes historia vi hade följt hela tiden? Under andra akten känns hon nästan bortglömd, och det är andra karaktärer som får mer utrymme. När hon till slut återkommer känns det som om föreställningen på något sätt tappat bort sitt huvudfokus, vilket skapar en förvirrande dynamik.
Ett annat humoristiskt moment är när andra välkända figurer, som Freud, Boye och Tegnér, får ta plats på scenen och ibland skymmer Lagerlöf. Det är ett skruvat och roligt grepp, men också ett exempel på hur spexet förlorar sitt ursprungliga fokus. I stället för att utnyttja dessa karaktärer för mer humor och dramatik, kastas de snabbt in i handlingen utan att bidra till en helhet. Här hade spexet tjänat på att hålla fast vid sin huvudperson och inte låta sidospår ta över.
Trots en fantasifull scenografi och flera minnesvärda sångnummer känns Selma Lagerlöf som en missad möjlighet snarare än en fullträff. Den humoristiska potentialen fanns där, men utnyttjas inte fullt ut. Föreställningen hade kunnat vara roligare och mer spexig, med mer självsäkerhet i sina skämt och stil. I stället känns det som att man förlitar sig på publikens förväntningar utan att riktigt utmana eller överraska.
Selma Lagerlöf är en föreställning som bjuder på några roliga ögonblick men också missade tillfällen. Trots att den ibland tappar fokus och inte utnyttjar sin fulla humoristiska potential, är det en underhållande och lättsam upplevelse. Med sin charmiga lekfullhet och energi bjuder den ändå på många skratt och en härlig kväll, även om den inte alltid når de högsta höjderna.
