Livet som nybliven hundägare är förvisso inte alltid lätt. Men vad händer när det efterlängtade inte känns så underbart som väntat? Bland bitmärken, hundkiss och sömnlösa nätter inser Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula att det inte är glädjen som behöver delas för att fördubblas – utan frustrationen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Vi hade en plan, min kille och jag. Tidningspapper på golvet som stegvis skulle förflyttas närmare ytterdörren. Vår nya valp skulle lära sig att bli rumsren och vår lägenhet skulle besparas alltför mycket befläckning. Tipsen och metoderna online var många: Hur stora steg inbegriper den stegvisa förflyttningen? Hur många minuter ska man vänta innan man faktiskt tar ut valpen efter en måltid? Desto mindre information fanns det däremot om vad man ska göra när valpen bestämmer sig för att vid varje chans som ges greppa tag i tidningsarket med sina sylvassa tänder och löpa amok genom huset.
Ungefär så har min senaste vecka sett ut. Ett tålamod testat till sin ända och en uppmärksamhet riktad mot exakt två saker: den nya valpens upptåg samt min telefon i febrila försök att förstå hur dessa ska tolkas och hanteras.
Mitt i onlinesökandet plingar mobilen till. Det är en vän som frågar hur det går. Jag svarar: ”Det är jävligt jobbigt med valp”. Parallellt med en ohämmad oro för denna lilla varelse som nu är mitt ansvar undrar jag om jag inte borde känna mer varma känslor för den hund jag så länge väntat på. För det mesta känner jag bara frustration.
Men det var innan jag stötte på Tim Dowling. För ett par dagar sedan var namnet fullkomligt obekant för mig. I dag är The Guardian-journalistens krönikor om valplivet ett av mina främsta andningshål. Vilken lättnad, det är inte bara jag som har ett ändlöst lortigt hem, sönderbitna ägodelar och befinner mig i ett evigt tjafsande med valpen om vad han får och, framför allt, inte får göra. Ju mer jag läser, desto mer relaterings-fnissar jag. Men framför allt känner jag ett lugn sprida sig i min spända kropp när jag inser att Tim och hans valp faktiskt finns där ute, i ett hem med stressgnagda golvlister – precis som jag.
Det finns något fruktansvärt fint i den delade frustrationen. Tänk, vilken glädje att någon annan har det lika jävligt som jag. Samtidigt påminner Tim Dowling mig om det fina i allt det fula. Om att vardagen faktiskt kan vara fylld av motgångar och lycka.
Senare samma dag ser jag och min kille valpen krypa upp vid våra fötter när vi lagar middag. Han närmar sig sin favoritgolvlist och vi håller andan. Men denna gång är det andra instinkter hos valpen som dominerar: han vill bara vara med, tillsammans med oss. När de varma känslorna nu bubblar upp ser jag dock till att aktivt lägga dem på minnet. De lär vara bra att kunna plocka fram när det åter är dags att klämma ur mig ett så genuint och exalterat ”duktig vovve” som jag förmår klockan 05.30 när vi är ute på nästa morgonkissning tillsammans.
