Göteborgsbandet Nektar bevisar att den moderna indierocken har substans – även om vägen dit inte var spikrak. Maria Müllern-Aspegren var på plats när bandet spelade på Blekingska.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Lördag kväll på Blekingska nationen. Jag hinner precis i tid till att förbandet kör sin sista låt. Vad sångaren ropar ut till publiken skrämmer mig en aning. ”Jag träffade en tjej. Hon sa att vårt band var mer vibe än musik.” Förhoppningsvis blir det här inte ett tema i kväll. Bandet drar sedan i gång en låt som för tankarna till Alice Cooper och oironiska rock-and-roll-tecken. Vi svänger med håret. Tur att Blekingska har mojito på fat, för jag behöver en palate cleanser efter det framträdandet.
Bandet vi väntar på, Nektar, är en del av Göteborgs långa indierocktradition. Stadens scener har fostrat många framgångsrika artister, där namn som Håkan Hellström, Broder Daniel och Terra alla har sina rötter. Sedan starten 2024 har det unga bandet – och nu menar jag både gruppens och medlemmarnas åldrar – hunnit göra mer än de flesta på så kort tid. Blekingska nationen är ett pit-stop på en turné som senare ska ta dem till både Visby och Stockholm.
Indiegenren upplever just nu både en höjdpunkt och ett smärre kvalitetstapp – att så många indieband och musiker är verksamma i dag gör visserligen genren livskraftig, men också en smula övermättad. När Sverige nu producerar så mycket ny otrolig indie, räcker det inte längre att klä sig coolt i raw denim och göra ett helt okej jangle pop-imitation. Det finns ett sug efter nyskapande, kreativa akter i stället för eviga imitationer av nittiotalsidolerna. Frågan är, vilket slags band är Nektar?
Spelningen börjar med en smäll av ljudvågor mot våra hörselorgan. Pang på bara. Bandet låter stort på scenen som sekunden innan hotade att svälja dem. Vi i publiken kan inte göra annat än ryckas med, och nästan utan att tänka på det står vi där, hoppandes och skrikandes textrader i kör. Man anar först lite shoegaze och sedan Kent-drag när bandet kommer i gång i rytmiska gitarrsammandragningar, med en bas som för ovanlighetens skull inte drunknar bakom de andra instrumenten.
Efter att första låten klingar av är alla hungriga efter mer, men det visar sig att det ska dröja innan det når den höjden igen. Låtarna som följer är såklart kompetent spelade, skickligt framförda – men momentumet stannar något. Dynamiken mellan högt och lågt, pop och noise, som bandet i sina inspelade låtar använder till sin stora fördel, förloras en smula live och skapar en känsla av att låtarna ter sig lite likartade, same-same.
Sedan händer något. Ungefär vid spelningens mittpunkt vänder bandet helt. Låt för låt blir bara bättre och bättre, tills bandet slutligen avslutar spelningen med flaggan i topp. Det låter mörkt och dramatiskt, 90-talsrock och texter om själslig vånda utan minsta ansats till ironi. Melodier så naturliga att jag förbluffas över att inte ha hört dem tidigare. Trummorna, som lyckas bygga upp momentum igen och sedan vägrar släppa taget om oss, är en av höjdpunkterna.
En annan är bandets sångare, Ilean Arvman Nelson, vars röst aldrig brister och som tillsammans med resten av bandet inger en ungdomlig, nästintill rebellisk stämning. Även om man kan höra tydliga musikaliska influenser från tidigare band i den nya vågen av svensk indie, som Solen och Terra, handlar det inte om någon sorts lat imitation. Snarare är det en omtolkning av det klassiska soundet för en ny generation och en ny kontext.
Jag lämnar spelningen med en god eftersmak i munnen. Trots förbandet är Nektar ett band som är mer musik än vibe. Indierocken lever en generation till.
