Många studenter vänder sig till dejtingappar i hopp om att hitta romans. Under februari blev Lundagårds Amanda Barratt en av dem när hon testade onlinedejting för första gången, en upplevelse som fått henne att fundera över både sina egna fördomar, såväl som känslan av att bli dömd av andra.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag har alltid varit envist och grundlöst anti-dejtingappar. Det vill säga, fram tills nu.
Kanske är det för att det var kärlekens månad, Alla hjärtans dag rödmarkerad i kalendern, eller för att ännu en av mina vänner skaffat pojkvän. Oavsett anledning skedde det i februari ett kosmiskt skifte när jag, helt oväntat, bestämde mig för att det var dags att övervinna min rädsla för att kombinera algoritmer och kärlek.
Det var dags att ladda ner Hinge.
För er som är lyckligt ovetandes är Hinge en dejtingapp där man i ett försök att vara interaktiv, snygg, cool och gärna lite käck på samma gång laddar upp sex bilder och tre svar på olika ”prompts”. På sin profil kan man även lägga till mängder av annan fakta om sig själv, allt ifrån längd till syn på marijuana, i hopp om att hitta likasinnade singlar.
Med det i åtanke, skapade jag en profil och började leta efter mitt livs kärlek. Efter några veckor på appen kan jag meddela att det är en spännande och udda plats där alla män magiskt är 182 centimeter, humor är sällsynt och att uppskatta en kall öl oironiskt räknas som hobby.
Problemet är att när man får veta allt om en person direkt, kan vad som helst bli en ick. Jag väljer bort den ena eftersom han har en gymbild i sin profil (självklart en narcissist), den andra för att han är för kort (bara 1,84), och den tredje för att han gillar öl (som vi konstaterat, fullständigt personlighetslös). Till min stora förfäran inser jag att, trots att min egen profil bara visar mitt bästa jag, har jag blivit den mest ytliga och fördomsfulla versionen av mig själv.
Oavsett om det sker på en app eller ute i det vilda handlar dejting alltid om att döma och bli dömd. Hur annars avgör man om någon är en styckmördare eller ens värd att träffa? Hela syftet med dejtingappar är att placera sig själv i andras synfält. Men jag kan inte sluta undra: Är det hela värt priset? För visst går dömandet åt båda hållen. Jag vill inte ens veta hur många som har klickat bort mig, endast på grund av mitt halvtråkiga skämt om att inte kunna höger och vänster. Det känns dessutom särskilt jobbigt här i Lund, där alla i ens dejtingpool rör sig på samma få pluggställen och dansgolv.
Efter några veckor bestämmer jag mig för att nej, det är inte värt det. Min profil ska bort, och om du såg mig på Hinge – glöm det.
Precis som mitt finger svävar över den svartvita ikonen på telefonskärmen för att radera appen, trillar en matchning in. Jag tappar andan och mitt hjärta börjar slå hårt. Med största sannolikhet kommer den här personen, precis som alla andra, inte att vara min själsfrände, men det räcker för att få mig att inse att dejting kanske inte främst handlar om att bli dömd – utan om hoppet att bli sedd.
