Hennes debutroman ”Antiken” nominerades till Borås Tidnings debutantpris, vann Katapultpriset, översattes till engelska och fick strålande recensioner i amerikanska medier. Nu är Hanna Johansson tillbaka med en ny roman – den surrealistiska thrillern ”Body double”. Kayla Dahlberg Pimentel tycker att Johansson visar på skickligt författarhantverk.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Skönlitteratur
Body double
Hanna Johansson
Norstedts
205 sidor
Body double utspelar sig på två plan som berättas i alternerande kapitel. På det första berättarplanet inleder två främmande kvinnor, Naomi och Laura, ett samtal efter att Naomi av misstag fått med sig Lauras rock. Under de följande månaderna fortsätter de råka på varandra runt om i staden. De inleder en relation, flyttar ihop, och när Naomi föreslår att de delar själ, kanske till och med varit samma person i ett annat liv, börjar de likna varandra allt mer.
På det andra berättarplanet jobbar en namnlös kvinna med att transkribera åt en spökskrivare. Hennes liv är inrutat och repetitivt: hon åker till spökskrivarens kontor, hämtar upp en trave kassettband, åker hem och transkriberar de inspelade rösterna, för att sedan återvända till kontoret i slutet av veckan med en pappersbunt. På vägen hem köper hon en kaffe och en croissant. Så lever hon sitt liv vecka in och ut, tills hon en dag hör ett meddelande på ett av kassettbanden som tycks vara riktat direkt till henne: ”Jag har sett dig. Har du sett mig?”
Body double får mig att fundera kring vad som utgör en persons essens. Jag har alltid sett utseende och kroppsspråk mer som en accessoar till det som är själva kärnan av en person. Body double får mig att inse att det inte är riktigt så enkelt. Utseende och kroppsspråk är hur andra ser och minns oss. Det tycks plötsligt självklart att hur vi presenterar oss i världen också är en minst lika stor del av vilka vi är.
Därför förvånar det mig inte att Naomi till en början ser den utseendemässiga likheten till Laura som ett kvitto på att hon inte längre är ensam, på hon hör ihop med någon. Men när Naomi blir sjuk och Laura börjar leva Naomis liv i hennes ställe blir relationen en tyst kamp om integritet och makt. ”Vet du vad som är skillnaden mellan kärlek och besatthet?” frågar Naomi. ”Och vad som är skillnaden mellan besatthet och begär?” Laura vet inte. Det gör inte jag heller. Under romanens gång blir det tydligt att om det över huvud taget finns en gräns så är det en mycket, mycket hårfin sådan.
En kusligt krypande känsla växer fram när spökskrivaren försvinner spårlöst ur den namnlösa kvinnans liv. I takt med att hon blir alltmer förtvivlad börjar detaljer och beskrivningar, som vid en första anblick verkat oviktiga i Naomi och Lauras liv, dyka upp i den namnlösa kvinnans berättelse. Den besatthet som fyller henne när hon försöker förstå vad som hänt med sin arbetsgivare speglas av min egen besatthet av att ta reda på hur de tre kvinnornas berättelser ska knytas samman. Ju mer jag läser desto mer kan jag förstå romanfigurerna och deras märkliga relationer, för det är pirrigt att gå helt upp i något och låta sig bli lite besatt. När jag läst färdigt boken är jag inte bara förvånad över hur den slutade, utan också tacksam gentemot Johansson som fått mig att känna mig så uppslukad av någonting.
Romanens estetiskt tilltalande världsbygge är minst lika välskrivet som dess thriller-intrig. Bokens kapitel kryllar av noggrant utvalda detaljer som målar upp konkreta och levande scener. Marmor, krom och speglar, åldrade metrostationer i gjutjärn, pärlemorskimrande nagellack, mörka hårtoppar som glänser av olja, vita bakelittelefoner, ludna persikor, gröna glasflaskor med bubbelvatten och chokladpraliner på små vita assietter. Allting är så vackert, så sinnligt, så kontinentalt. Det känns som att jag besökt platserna, rört vid föremålen med mina egna händer.
Body double är en roman för alla oss som är besatta: av det märkligt kusliga, av vackra ting, och av besattheten själv. Johansson visar på stor kontroll och skickligt hantverk – det råder ingen tvekan om att hon gjort ett mycket bra jobb med att följa upp den hyllade debuten.
