Var Gladspexet senaste uppsättning ”Sherlock Holmes” bjuder på allt man kan önska med ett spex, men saknar den vågade humorn. Lundagårds spexrecensent Johan Larsson har sett uppsättningen, som välkomnar allt från Rosa Pantern till alternativläkare.
Titel: Sherlock Holmes
Originaluppsättning: 2004
Visas: 11–14 mars, Gustafscenen, AF-borgen
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Ingen av Dr Watsons och läkarkollegor kan förstå vad som har hänt med Sherlock Holmes. Hans glädje och entusiasm är borta och ersatt av melankoli. Han har blivit överlistad av mästertjuven Irene Adler och förbundet för mästerdetektiver, lett av Miss Marple och Rosa Pantern, vägrar att släppa in honom i organisationen. Det spelar ingen roll hur många böcker som har skrivits om honom – han är inte välkommen.
Som salt i såren har förbundet dessutom bjudit in Tintin och Milou, som inte ens är detektiver. I sin lägsta stund får dock Sherlock en uppenbarelse: han ska visa att han är världens främsta mästerdetektiv.
Redan från spexets början fastnar jag för dynamiken mellan Tintin och Milou. Tintin är oskyldig och tankspridd, medan Milou är högljudd och orädd. Milou är sällan rädd för att kommentera på vad han faktiskt tycker om Tintin, vilket leder till enorma skratt från publiken. Deras dynamik är också aningen bisarr. Milou, som är en docka, spelas nämligen av samma skådespelare som Tintin.
Sherlocks planer är invecklade, men för att visa vilket geni han faktiskt är behöver han åka till Monte Carlo och sno världens största diamant. Resten av karaktärerna får snabbt höra om Sherlocks, så kallade, hemliga planer och börjar genast leta efter biljetter dit.
Berättelsen kretsar tydligt runt Sherlocks planer. Alla har sina egna anledningar att följa efter honom. Läkartrion tror sig kunna hjälpa honom genom att själva sno diamanten och ge honom ett fall att lösa. Andra, såsom tjuvduon Moriarty och Adler, ser det som en ypperlig möjlighet att lägga beslag på diamanten under Sherlocks näsa.
Moriarty symboliserar spexets humor väldigt väl. I nästan varje scen har han en ny förklädnad, som ska hjälpa honom att nå framgång. I spexets inledning spelar han Skalman, med skal på ryggen och mat- och sovklocka i handen. I nästa stund är han bagare som enbart kan prata i ”bakverksordvitsar”. Humorn i hans utklädnader kommer inte enbart från det fantastiska skådespelet, utan även från att samtliga karaktärer direkt ser igenom utklädnaden. På många sätt är han en personifikation av humorn i spexet. Han är absurd, men också charmig och vitsig.
Även Sherlocks trio av läkare delar dessa drag. Trion består av Watson, som självklart har studerat till läkare, den freudianska Whosom, som tror att alla problem kommer från barndomen och Whensom, som är mer spirituellt lagd och kanske inte har en examen. Alla tre diagnostiserar Sherlock olika och diagnoserna blir bara mer absurda för varje scen.
Väldigt mycket sitter rätt i Sherlock Holmes, men ändå saknar jag något som verkligen griper tag i mig. Spexet är fantastiskt roligt, med underhållande dialog och roliga kreativa omtag på kupletterna.
Men det som saknas är den vågade humorn som gjort Var Gladspexets senaste uppsättningar fantastiska.
För det är den oväntade humorn som går hem hos publiken. Tintin och Milou är återigen ett bra exempel på detta. I en scen skriker Milou till om han och Tintins hemliga äventyr i Kongo, där de fick tag i blodsdiamanter. Något som får publiken att skratta så att det ekar i väggarna. Samma effekt blir det när spexet skämtar om vaccinmotstånd och introducerar tantligan Panterklubben, som Rosa Pantern är chockad över att han inte är del av.
Sherlock Holmes är ett mindre vågat spex, men det är fortfarande underbart och underhållande. Spexet lyckas väl med att vara just ett spex – en slags unik teater med larviga humor och underhållande kupletter. Om humorn hade varit lite mer vågad hade spexet slagit nya höjder. I slutändan bjuder spexet på en underhållande föreställning, som ingen skulle ångra att se.
