Efter att ha kämpat för att passa in där hon inte hörde hemma hittade Mimosa Lu äntligen vännerna som fick livet att kännas lätt igen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag har skrattat så mycket att jag nästan tappat rösten i år. Och det, mina vänner, är en jävla bedrift.
Förra året var en berg- och dalbana, minst sagt. Hela sommaren gick till att jaga människor som egentligen inte ville ha mig. Jag försökte pussla ihop en vänskapscirkel där bitarna inte passade och letade efter lycka i fel personer. Jag försökte förstå människor som inte förstod mig, ge energi till människor som bara sög ur mig allt jag hade. Och någonstans däremellan insåg jag: Varför ska jag ge mitt bästa till folk som inte fått mig att le på år? Så jag sa upp kontakten. Klippte banden. Inte med ilska eller hat, men med insikten att vissa relationer är som gamla kläder – slitna, obekväma och helt fel passform.
En gång i tiden kändes det rätt och jag förstår också att jag inte hade kunnat veta att det skulle sluta såhär. Och jag undrar ganska ofta om jag fortfarande gjorde rätt i att lämna mina gamla vänner. Jag lämnade mig själv ensam och sårad utan att riktigt veta hur jag skulle hitta något bättre. Men så hände något. Jag började skratta. Inte för att livet plötsligt blev en film, där allt plötsligt var en dans på rosor och ett lyckligt soundtrack spelade i bakgrunden, utan för att jag hittade människor som gjorde allt lättare.
Aldrig har jag skämts så mycket över mitt eget skratt. Jag hör det så ofta att jag ibland blir irriterad på min egen röst. Jag har alltid haft svårt att släppa taget och vara lycklig, men nu har jag hittat människor som får mig bara att slappna av.
Vi skrattar tills magen gör ont och tårarna rinner. Vi lyfter fram varandras bästa sidor, skapar hemska fylleminnen (som vi tyvärr har bildbevis på), drar in varandra i obekväma situationer, men vi skrattar. Jag har aldrig uppskattat ett ”vi” så mycket som efter att ha umgåtts med människor som aldrig riktigt kändes som ett ”oss”.
Och när tanken ibland smyger sig på att gå tillbaka till det gamla, det trygga, det bekanta, så påminner jag mig själv om hur långt jag har kommit. Jag har testat nya saker, utmanat mig själv och känt en lycka som bubblar över. Tack vare ännu en termin i Lund har jag växt mycket, och denna gång med människor jag älskar.
Så det här är en hyllning till dem som får mig att känna mig levande igen. Till dem som gör livet roligare, lättare och bättre. Till de vänner som kom in när jag rensade ut. Jag är så otroligt tacksam för er.
För första gången på länge känns det som att jag är precis där jag ska vara.
