I Malmö operas uppsättning av Puccinis ”La bohème” har berättelsens händelser förflyttats från 1800-talets Paris till 1960-talets New York. Kvar finns dock originalets karaktärer, känsla och komplexa blandning av ljus och mörker, skriver Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Opera
La bohème
Musik: Giacomo Puccini
Regi: Rodula Gaitanou
Språk: Italienska med svensk och engelsk textning
Spelas: 15 mars–1 juni på Malmö opera
Föreställningen öppnar med att poeten Rodolfo och fotografen Marcello arbetar i sin delade och nedgångna lägenhet. På grund av att lägenheten är dåligt uppvärmd börjar de leta efter saker att bränna för att hålla värmen. Slutligen bestämmer de sig för att elda upp manuset till Rodolfos senaste pjäs. Strax efter intar även deras vänner, filosofen Colline och musikern Schaunard, scenen.
När det lilla gänget konstnärer ska gå till Café Momus (som i denna version av La bohème verkar vara ett galleri) går de andra ut medan Rodolfo stannar kvar en extra stund för att skriva klart en text han arbetar på. Under tiden som de övriga väntar på Rodolfo knackar grannen Mimí på och således tar den centrala kärlekshistorien sin början.
Att välja att förlägga handlingen till en modernare tid än originalet är ett val som lätt hade kunnat dra ner kvaliteten. I denna uppsättning fungerar det dock otroligt väl, troligen eftersom det är just 1960-talet som blev handlingens nya tid: en period som onekligen kan sägas vara bohemisk och därför passar perfekt för just La bohème.
Valet av scenkläder är av varierande kvalitet, Musettas (Kseniia Proshina) styling är fantastisk i sin likhet till 60-talsikonen Nico medan exempelvis Benoits (Nils Gustén) mest känns överdriven sin pälskappa och käpp. I övrigt är min enda anmärkning att den lilla pjäs med en övervuxen Amor som spelas upp medan scenerna byts ut inte landar riktig rätt eftersom det hela blir övertydligt och löjligt.
Kärlekshistorien mellan Rodolfo och Mimí är fokus för operan och den spelas väl av både Yana Kleyn som Mimí och Konu Kim som Rodolfo. Särskilt intrycksfull är slutscenen efter Mimís död då Rodolfo inser att han förlorat sin älskade. Konu Kim gör dock en stark insats hela operan igenom och lyckas skickligt förmedla berättelsens ljus och mörker både genom skådespel och sin oslagbara tenorstämma.
Uppsättningen är onekligen som bäst i sitt sätt att hantera kontraster. La bohème, på grund av att den rent tekniskt är en tragedi, får ofta inte tillräckligt erkännande för hur rolig den kan vara om den spelas rätt – och i denna version spelas den verkligen rätt. Det humoristiska syns oftast i interaktionen mellan vännerna Rodolfo, Marcello, Colline (Kihwan Sim) och Schaunard (Jonah Spungin).
Kemin mellan vännerna är oslagbar och deras humoristiska replikskiften och upptåg smittar av sig på publiken. Som roligast är vännernas tendens att samtidigt reta och parodiera varandra, exempelvis när de med överspelad dramatik bränner Rodolfos manus. Förutom att bidra med lättsamhet och humor blir det också i interaktionen mellan vännerna tydligt att vänskapen är lika central för handlingen som kärleksberättelsen.
De humoristiska scenerna bärs ofta upp av Marcello, mästerligt spelad av Richard Hamrin. Även om Marcello främst är humoristisk finns också ett djup i karaktären då han är den som tar hand om vännerna när de har det svårt, exempelvis under uppbrottet mellan Mimí och Rodolfo.
Det faktum att uppsättningen lyckas förmedla både de lättsammare och djupare delarna av operan utan att göra avkall på någon del är ett bevis på dess höga kvalitet. Likaså lyckas skådespelarna kombinera sorg och glädje på ett sätt som gör berättelsen rättvisa och låter dessutom publiken dela karaktärernas känslor och liv, både i det mörka och det ljusa.
