Den aspirerande konstnären behöver tillåta sig själv att vara dålig för att kunna utvecklas, men det är svårt att våga vara dålig när majoriteten av det vi konsumerar inte tillåts vara just det. Dålig konst är inte bara oundviklig – den är nödvändig, skriver Lundagårds kulturkrönikör Smilla Sundén Pettersson.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Jag har nyss börjat med keramik, det vill säga att jag cirka en gång i veckan går till en verkstad och försöker forma ännu en lerklump till ett hjärta – utan att lyckas. Under tiden omgärdas jag av personer som skapar regelrätta och realistiska skulpturer av ansikten, händer och bläckfiskar. Det är plötsligt lätt att bli en självömkande, självhatande klyscha. Jag lämnas nämligen med den överväldigande känslan av skam som uppstår när man onekligen är dålig på något.
Tyvärr är det en känsla man får vänja sig vid om man överhuvudtaget vill ta sig utanför dörren på morgonen. För vi kommer vara dåliga på saker. Samtidigt är ”folk som är dåliga på saker” något vi som samhälle har en otroligt låg tolerans för överlag. Vi skrattar åt folk som skapar utan talang, bevisat av all den tävlings-tv som produceras där folk sjunger, bakar eller på annat sätt ”skämmer ut sig” genom att inte vara bra på det de tar sig för. Nu vill jag på intet sätt ta ifrån folk den obeskrivliga lycka som ligger i att håna lågkvalitativ konst (det är personligen en av mina favorithobbies). Jag vill bara att vi ska tillskriva folks skratt och hån mindre vikt och den dåliga konsten mer inflytande.
Det ligger i varje skapande människas intresse att vara okej med att bli kritiserad och ändå fortsätta skapa. Förutsättningen för konst kan nämligen inte ligga i andras reaktion på den. Det är som kidsen säger ”not that serious”. Normaliserandet av den dåliga konsten är utöver något vi skulle må bra av som individer också något som skulle gynna samhället på en större skala.
Det effektivaste sättet att utveckla skapandet är nämligen att öka toleransen för dålig konst både hos oss själva och i kultursfären i stort. Utan det undermåliga kan vi nämligen inte utveckla vare sig smak eller vår förmåga till kritik. Vi ”övar” oss helt enkelt inte på att ha smak varken gällande vår egen eller andras konstutövande om allt vi möter är jämnbra. Det dåliga utmanar oss på ett sätt det bra inte gör genom att tvinga oss att formulera varför något inte håller måttet och på vilket sätt det hade kunnat utvecklas.
Vi behöver inte börja ställa ut våra allra första skisser eller teckningar vi gjorde som tolvåringar, men vi behöver inte heller sopa det under mattan och låtsas att allt var lätt och perfekt från början. Inte heller behöver vi ta så allvarligt på om folk skrattar åt oss, det kan till och med vara nyttigt. Det är det mest icke-genuina man kan göra är att inte erkänna att man utvecklats sedan sitt första trevande försök till skapande, dessutom är det en förolämpning mot sitt eget hårda slit. Så jag tänker fortsätta försöka forma lerklumpar även om det blir fult. Det får vara det och skrattar ingen annan åt det så kommer jag göra det själv.
