Kent har återupplivats och med en skräckfilmsestetik tar de sig an 3 Arena i Stockholm under sex kvällar. Mellan den 21 och 27 mars ska över 200 000 personer besöka konserterna. Lundagårds Elisabeth Tham var på plats på den första konserten.
Precis som i trailern till återföreningen startar själva konserterna med att spöken flyger in till blinkande ljus. Äntligen är de här. En person i publiken säger högljutt:
– Jag har längtat efter detta på jobbet hela veckan.
Men så startar första låten ”Stenbrott”. Och publiken står blickstilla. Ingen dansar, ingen sjunger med. Ingen så mycket som gungar i takt till musiken. Hur ska detta gå?
Efter de första inte-så-publikfriande låtarna kommer ”Kevlarsjäl” och allt är förlåtet. Tre personer körar till stjärnan Joakim Berg medan en avancerad ljusshow i rött pågår i bakgrunden. Gitarrens melodi vibrerar lite kusligt.
– Vi är så tacksamma att ni är kvar, säger Jocke Berg och trummisen Markus Mustonen gör ett hjärta med händerna.
Att det gått ungefär tio år sedan de spelade sin första avskedskonsert märks mest på mellansnacken om att tiden går. Och på Joakim Bergs röst som inte riktigt är som den var förr.
Samtidigt får publiken det den vill ha. De är inte intresserade av sångteknik, dans eller roliga anekdoter. Den här publiken vill skrika lyrik i kör om att Jesus står först i kön av idioter. Den coolaste låten måste vara ”Socker”, just för att allting ställs på sin spets. Det repetitiva upprepandet av ”ingen ingen ingen” bygger upp till ett klimax och i bakgrundsfilmen dyker oidentifierbara människor ner i turkosskimrande hav till varje pianoton. Jocke Bergs släpiga röst tystnar plötsligt och han lyssnar till publiken. Ett ögonblick av förtrolighet.
Annars är det det väl genomtänkta programmet som står i fokus. På skärmarna syns ljusshowen men man får inte se bandet. De med sittplatser kan inte ha sett mycket av själva medlemmarna. De presenteras inte ens. Fokus blir istället på texten, musiken och filmen som tillsammans ger en vibe. Det är det välkända Kent-soundet och det känns tryggt.
Ibland kan det uppstå en viss förvirring. Det kan bli helt tyst mellan låtar när publiken knappt applåderar och bandet inte säger någonting heller. För ovanlighetens skull kan den på ståplats stå kvar på sin plats hela konserten eftersom ingen verkar trycka framåt. Men så är det här inte en Tjuvjakt-konsert.
Innan klädbyten hinner bandet med ”Pärlor” i rockig tappning, även Tiktokprofilerna Storstadspojkarna får det de vill ha. I de nya kläderna glittrar Kent. Det utstrålar ett visst självförtroende som man med rätta bör ha när man är ett av de mest tongivande svenska indiebanden. Publiken applåderar till introt till ”Dom andra”. Hela scenen bryts upp i pixlar och pulserar till elektriskt ljud.
Första extranumret är ”Sverige”. Publiken tar fram sina mobilficklampor och en ganska ljus arena fylls av röster som sjunger ”välkommen hit, vem du än är”. Kent är en, möjligtvis ofrivillig, samlande kraft. Magdalena Andersson har sagt att hon är säker på att en bred politisk enighet är positiv till återföreningen, Dagens Nyheter liverapporterar under hela konserten och självklart har Kent föreslagits av allmänheten att ingå i kulturkanon som håller på att sammanställas.
Det är någonting som slår an i en när man får stå i en grupp med tiotusentals andra och sjunga om att inte passa in.
”Vi har spelat ut vår roll / Vi glömmer hela skiten / Det betyder ingenting / Vi skulle kommit längre / Men räckte inte till / Vi blev som dom andra.”
Kanske är det så att det inte spelar någon roll hur konserten faktiskt är. Det är förväntningarna och minnena som betyder något. På måndag ska man tillbaka till jobbet men för en kort stund får man lyssna till de där texterna som får en att minnas ett (o)upplevt liv där man lämnat Eskilstuna för Stockholm. Man får bli bländad av brinnande bilar och stroboskop, och andas in rök från rökmaskiner. Tillsammans med andra men också en för en.
