När var du senast förbannad? Lundagårds studentlivskrönikör Molly Fornell vandrar i Supersurasunksaras spår för att förstå varför ilska ofta blir en parodi – och varför vi måste få vara arga på riktigt.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
Nostalgisk barnpunk pryder min skärm i söndagsscrollandet.
Aaarg!
Arg, jätte, jättearg, som en varg, som är suuur
Jätte, jättesur, som ett odjur, som har ätit citrooon
Ni minns väl Supersurasunksara? Eller mer känd som Supersnällasilversara. Tillsammans med Stålhenrik räddade hon barn i nöd i superhjälteprogrammet från tidigt 2000-tal. Kallade någon Supersnällasilversara för dum däremot, då tog det hus i helvete. Jag var så rädd när hennes ilskna alter ego blixtrade fram. När jag ser det nostalgiska klippet slås jag av två saker: För det första ser det ut som en relik från en svunnen tid och för det andra – vart tog min egen Supersurasunksara vägen?
Som liten kunde jag också bli jättearg. Men någonstans på vägen hände något. Plötsligt skulle jag vara en duktig flicka – och ilska passade inte längre in.
Ilskan ompaketerades till andra känslor – besvikelse, ledsamhet – eller avfärdades med bortförklaringar och snälltolkningar. Än i dag känns det svårt för mig att bli riktigt arg. Världsläget. Orättvisa tentor. Tågförseningar. Dyrare kaffe. Den snuskiga mikrovågsugnen på campus. Syskon som bråkar. Vänner som beter sig onajs. Listan är lång – ändå blir det sällan mer än en knuten näve i fickan.
Något säger mig att det är duktighetens fel. Sällan har väl varken kvinnlighet eller det akademiska rummet lyft fram arghet som något bra. Förr kunde ju kvinnor sjukförklaras för hysteri, när de kanske bara ville förbanna grannen som snott tvättiden. Då jag väl brusar upp är det ofta på grund av politik – jag vankar av och an och semi-skriker vad jag tycker i lägenheten. Hysteri? Kanske.
Hat har vi nog av. Hatet är destruktivt och ineffektivt, men ilskan, däremot, kan fungera som en konstruktiv drivkraft. Tänk om vi kunde kanalisera vår frustration till något som förändrar. För vilken samhällsförändring har inte drivits av en rejäl dos jävlar anamma?
Ändå är ilskan sällan porträtterad som konstruktiv, utan ofta reducerad till något överdrivet eller löjeväckande. Supersurasunksara, Häxan Surtant eller Lilla My är roliga figurer, men arga på ett sätt som känns hysteriskt, bittert eller nästan gulligt.
Nej, nock med det! Ren och skär ilska, kan vi få det?
Det finns tusentals sätt att vara arg på, men några oroande klassiker har jag identifierat. Först har vi strosaren – personen som är så pass obrydd och chill, att hen helt enkelt inte kan bli arg. Näst på tur är bägaren och hinken – hinken läcker bitterhet hela tiden och är en vandrande klagosång. Bägaren, däremot, fyller i tysthet på med vrede tills det rinner över och skapar en tsunami av ursinne.
Vore det inte bättre om vi bara tog ett vredesutbrott, för att sen gå vidare?
Supersurasunksara sjunger sin punkiga sång och är pissed off i några minuter. Sen går hon in på dass (underligt nog) och raseriet rinner illustrativt ur henne genom en slang från båset (ännu underligare). Trots att ilskan är så stereotypiskt hysterisk, ligger det något i det. Att vara arg är bland det mänskligaste som finns – så låt oss vara det. Nästa gång Morrigamulnamolly tar över, går jag in i valfritt bås och är jätte, jättesur, som ett odjur, som har ätit citrooon.
