Svensk fotboll är ett skinande ljus i en dyster fotbollsvärld. Anledningen till det är att den hållit fast vid principer som resten av samhället glömt bort, skriver Lundagårds kulturkrönikör Hampus Ågren.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.
I tider av kris krävs innovation och nytänkande. Så löd budskapet i en krönika publicerad av Nicolas Jendi här i Lundagård för några veckor sedan. Den rådande världsordningen faller samman och ”vägen ur kris går igenom det ännu otänkbara”, skrev han.
Argumentet återfinns lite varstans i samhällsdebatten denna världsomvälvande vår. För att klara av dagens utmaningar behöver vi skapa och tänka nytt. Konstaterandet följs av en naturlig följdfråga: var i samhället finner man denna typ av nytänkande och uppfinningsrikedom? Överlag ser det skralt ut tycker jag, men ett svar ligger nära till hands: på och runt Sveriges fotbollsplaner.
Globalt sett befinner sig fotbollen i en mörk tid. Som sportjournalisten Simon Bank kungör i sin bok Vem dödade min fotboll?, har hyperkapitalism infiltrerat varenda vrå av världens mest folkkära sport. Miljardärer, oligarker och koncerner köper upp allt fler klubbar, och distanserar dem därmed från de samhällen och supportrar som stöttat föreningarna sedan de grundades.
I Sverige däremot råder 51-procentsregeln, som slår fast att medlemmarna i en idrottsförening måste äga en majoritet av rösterna i förenings aktiebolag, om sådant finns. Till följd av denna enkla regel har Sverige skonats från de värsta konsekvenserna av den moderna fotbollen. På grund av att de är medlemmar i sina föreningar har svenska fotbollssupportrar mer att säga till om än några andra supportrar i världen.
Från årsmöten riket runt framkommer motioner som vill ändra spelschemat från att gynna annonsörer och tv-företag till att i stället gynna supportrar, förbjuda svenska storklubbar från att ha andralag i lägre divisioner och avsluta sponsoravtal så att arenor inte bär företagsnamn, utan namn med koppling till lokalsamhället.
Var och en för sig är förslagen småskaliga, men sammantaget visar de på en svensk supporterkultur som är aktivt engagerad i att formulera förutsättningarna för deras gemensamma passion. Tar man ett steg tillbaka ser man ett samhällsprojekt styrt av både ekonomi och värderingar, där deltagarna är aktiva medlemmar, inte passiva konsumenter.
Som Bank påpekar i sin bok är detta ingen ny företeelse. Tvärtom var detta principen utifrån vilken det svenska samhället organiserades under en stor del av 1900-talet. ”Väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och sedan idrottsrörelsen…gjorde svenskar till delägare i sitt eget land”, skriver Bank.
I dag är principen till stor del bortglömd, men den lever kvar inom fotbollen. Föga förvånande är det även där man finner folkligt engagemang och kreativt nytänkande. Vill man stimulera innovation i andra samhällsarenor gör man gott i att titta mot fotbollen för inspiration.
