Siste april är här och det är dags för Lundaspexarnas vårframträdande. Denna gång bjuds det på tysk komedi och högtidlig sång med spexet ”Bismarck”. Lundagårds Johan Larsson ser ett spex med två ansikten.
Titel: Bismarck
Originaluppsättning: 1966
Visas: 29 april–1 maj, Stora salen, AF-borgen
Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Kansler Otto von Bismarck har på egen hand enat Tyskland, men nu har han ett nytt mål – kejsarinnan Augustas hjärta. För att nå henne skickar han iväg kejsar Wilhelm II till en resort i Baden-Baden. Men som sig bör i ett spex går saker inte som det är tänkt. Friedrich Engels upptäcker affären och börjar konspirera mot kungahuset. Dessutom tvingar Wilhelm med både Augusta och Bismarck på resan. Det som skulle bli en romantisk helg riskerar att bli allt annat än drömlik.
Bismarck är ett spex i två delar. I dess första två akter går handlingen långsamt och är fylld med sång och dans. I spexets sista två akter är handlingen explosiv och kaotisk. I den första halvan briljerar Lundaspexarna med sin musikaliska talang, medan den andra halvan bjuder på deras träffsäkra och vassa komik.
Problemet med denna uppdelning är att spexets första halva till stor del saknar en sammanhängande berättelse. Nästan varje dialog avbryts snabbt av ett nytt, visserligen imponerande, sångnummer, vilket gör det svårt för handlingen att ta fart. När sången tystnar är dialogerna visserligen kvicka och charmigt tyska, något som passar spexets tema utmärkt. Samtidigt lyckas föreställningen ändå effektivt introducera hela rollistan, från de strikt militaristiska Wilhelm och Bismarck till den excentriska och explosiva Karl Marx.
Den andra halvan är som ett avsnitt av Fawlty Towers. På hotellet i Baden-Baden ställs receptionisten inför sin värsta dag någonsin. På mindre än 10 minuter har han lyckats förstöra kejsarens mest älskade egendom, en gäst har sprängt sitt rum, Marx klagar på städningen och paret i rum 7 är aningen högljudda. Komedin är mästerlig. Denna del saknar nästan sång helt och hållet och här är fokuset enbart på humorn och karaktärerna.
Men frågan som dröjer sig kvar är: varför kunde inte spexet kombinera den musikaliska skickligheten från första delen med den komiska briljansen från den andra? Hade de lyckats göra det hade de skapat ett otroligt spex i stället för denna något bipolära slutprodukt.
Det Bismarck lyckas väl med i jämförelse med andra Lundaspex är omtagen av kupletterna. I detta spex är det ofta förändringar i både dans och framförande som ger nödvändig fånighet i denna långa första halva. Det är inte förrän i första halvans sista fem minuter som publiken får reda på vad dramat av spexet är.
Lundaspexarna är som vanligt skickliga på sin dekor men på andra ställen kunde de varit bättre. Speciellt kostymerna sticker ut som aningen tråkiga och enkla i jämförelse med tidigare uppsättningar. Jag saknar de detaljer och attiraljer som får kostymerna att sticka ut jämförelse med andra spex i Lund. Speciellt Bismarcks och Wilhelms kostymer är offer för denna enkelhet. Även om det är historiskt korrekt att de skulle ha gråa arméuniformer är de så pass enkla att de inte riktigt fångar publiken.
Bismarck visar upp Lundaspexarnas hela spektra. Det visar upp att de verkligen är bäst på sång i Lund och det visar även att få kan slå deras komedi. Men det blir också tydligt att det finns en utmaning i att väva samman dessa styrkor till en enhetlig berättelse. Som helhet är spexet underhållande, men det är svårt att skaka av sig känslan att man mest tog sig igenom första halvan – för att verkligen få njuta i den andra.
