När Ida Ölmedal kom till Lund fann hon exakt det hon sökte. Den andra terminen tröttnade hon, och det var då som Lund blev så bra som det kan bli.
Jag hade knappt fått av mig studentmössan förrän jag satt på tåget mot Lund för att rekognoscera mitt blivande liv. Mina skoltrötta klasskompisar skakade på huvudena. ”Ni kommer efter”, sa jag segervisst. Jag hade nämligen trumf på hand: det beryktade Studentlivet.
Jag var som alla andra vilsna småstadsungdomar med vilda drömmar och vacklande steg.
Lund omfamnar oss med samma kraft som hemstaden (eller, i mitt fall, åkern) stötte bort oss när hockeykillarna började bröla ”plugghäst” nån gång på mellanstadiet.
Fullkomligt omedvetna om varandra ordnade vi hastigt bokhylla, garderob och vokabulär för att slippa påminnas om var vi kom ifrån. Det här var vårt nya hem, och vi visste redan vart vi hade kommit.
Under gymnasiets intellektuella svältår hade vi närts av bilderna av vad som komma skulle. Jag vet egentligen inte riktigt var vi fick dem ifrån.
Universitetet som rationalitetens allvarstyngda tempel där man bara blir långvarig om man har nån sorts mystisk överbegåvning (eller skägg). Och studentlivet som en enda lång fest av spex, baler och fontänbad.
Jag fann såklart exakt vad jag sökte: piprökande filosofer, queersöta killar med svarta glasögonbågar och mängder av intressanta akademiska termer som fullkomligt slaktade återträffarna hemma på åkrarna eftersom ingen längre fattade vad jag sa.
Den andra terminen tröttnade jag. Nationslivet är trots allt inte så annorlunda köttmarknaden i vilken småstad som helst, och har man väl lärt sig hantverket i akademiskt hårklyveri är spänningen borta. I stället hängde jag med bytisar, käkade fondant au chocolat i korridorsoffan och pratade om livet.
Och det är först då som Lund kommer till sin rätt. Till slut tränger den mångfald som faktiskt finns igenom ytan av klichéer som gör studentlivet trängre och tristare än det behöver vara. Ingen småstad kan tävla med Lund i nationaliteter, bakgrunder och framtidsplaner och få storstäder tvingar dem att mötas. Det bästa med Lund är hur universitetet och den skrala studentkassan för samman människor vars enda gemensamma punkt är att de pluggar. För en kort tid är vi lika.
Mina kompisar kom aldrig till Lund. Det krävs inte mycket klassmedvetenhet för att rygga för samma värld som jag kom att älska.
Och ibland kan jag önska att jag vetat vad min trumf på handen var, så att jag inte slösat bort min första tid på att nogsamt skära bort vartenda potentiellt band mellan dem och min nya hemstad.
