Som tioåring fick Patrik Lundberg se sin mamma gråta för att hon inte visste hur hon skulle få ekonomin att gå ihop. Nu kräks han på studenter som kallar sig själva ”vänsterintellektuella” och ser ner på klassresenärer.
Jag var tio år gammal.
Mamma satt och grät i köket för att hon inte hade råd att betala räkningarna.
När mina kompisar var på lillsemester på Legoland eller spelade på sina splitternya Sega Megadrives var jag hemma och samlade drömmar i fickan.
Jag drömde inte om att bli miljonär, spela VM-final i fotboll eller gifta mig med Cindy Crawford.
Jag drömde om en dräglig tillvaro.
Drygt sjutton år senare har jag uppnått mitt mål.
Jag blev den första i släkten både att slutföra gymnasiet och att ta en akademisk examen.
Utan ekonomisk support och akademiska traditioner hemifrån var vägen snårig.
När det var som värst hade jag tre extrajobb samtidigt som jag pluggade dubbla kurser, men mödan bar slutligen frukt.
Nu har jag ett fast jobb i mediebranschen, egen bil, en lägenhet med förstahandskontrakt och pluggar extra bara för att det är roligt.
Om jag vill kan jag ta lån till en bostadsrätt eller kanske till och med ett hus.
Allting borde vara okej, men icke.
Jag har märkt hur jag gång på gång censurerar mig själv och tonar ner min klassresa för att inte framstå som den medelklasskille jag lyckats bli.
Varför? Jag vill inte bli vuxenmobbad av de självutnämnt västerintellektuella studenterna på universitetet. De målar upp en bild av ekonomisk stabilitet som något man ska skämmas över.
De raljerar över folk som vill höja sin levnadsstandard. De hyllar någon slags arbetarromantik de aldrig har varit i närheten av.
Till dem har jag en uppmaning: sug kuk och dö.
Hur gärna jag än vill kan jag inte se det fulländade i att dyka i soptunnor efter mat,ockupera slätter där det ska byggas bostäder eller snatta pesto på Ica Malmborgs.
Kanske är det för att jag inte har ett villkorslöst fallskärmsavtal med mina päron?
För bara den som inte har sett sin mamma gråta vid köksbordet över sina hungriga barn, obetalda räkningar och övertrakasserade konton kan se det vackra i att vara fattig.
