Med saltade studieavgifter vill Lunds universitet locka utomeuropeiska studenter. Frågan är vilka som kommer att ha råd att ta sig hit.
På Arrival Day anlände de sista internationella studenterna innan studieavgifter införs på Lunds universitet. Dagarna före antagningen för de internationella studenterna stängdes hade antalet ansökningar från utomeuropeiska studenter minskat med två tredjedelar jämfört med höstterminen 2009. Lunds universitet toppar visserligen listan över internationella sökanden till svenska lärosäten, men hur många av dessa studenter som kommer att dyka upp vid höstens terminsstart återstår att se.
I Lundagård nummer 1/2011 berättar vi om Lunds universitets strategi för att locka utomeuropeiska studenter. Det är viktigt att inte ha så låga avgifter som möjligt eftersom det signalerar lägre kvalitet, enligt internationella experter. Ett märkligt resonemang om man vill minska den sociala snedrekryteringen. Jag har nämligen svårt att se hur dessa extra höga avgifter kommer att attrahera studenter från fattiga förhållanden.
Lunds universitets studentkårer, Lus, som ska bevaka alla studenters intressen, har accepterat studieavgifter som övergår full kostnadstäckning och tror inte att detta kommer att påverka de blivande studenternas val nämnvärt – ”tanken är att har man pengar, så har man pengar”. En sådan argumentation är skrämmande, för vad händer med de studenter som inte har några pengar? Med ett otillräckligt stipendiesystem kommer många dörrar att stängas för dem. Frågan är vilka studenter som vi kommer att möta på Arrival Day hösten 2011. De med extra tjock plånbok?
Det är svårt att inte skriva under på regeringens mantra ”Sveriges ska konkurrera med kvalitet”. Realiteten är att vi har en urholkad utbildning där 40 procent av heltidsstudenterna har nio timmar eller mindre lärarledd tid i veckan, enligt en färsk undersökning från Högskoleverket. Sedan får man också beakta hur lockande det är att söka sig till ett universitet i ett litet land som inte har engelska som officiellt språk, höga levnadskostnader och som nu också kan stoltsera med strategiskt höga priser.
Svenska universitet behöver bygga fler internationella relationer, inte färre – och om vi ska snacka strategier så bör kontakter med ekonomiskt- och forskningsmässigt starka länder vara av vikt. För att inte tala om behovet av kvalificerad arbetskraft och värdet av kulturella utbyten och perspektiv i en akademisk miljö.
Strategiskt höga priser säger inget om verklig utbildningskvalitet – därför är det svårt att se hur dessa skulle fungera som extra lockbete. Dessutom stänger vi ute de studenter som helt enkelt inte har råd. Detta innebär att Lunds universitet riskerar att förlora fler internationella studenter än nödvändigt. Har vi verkligen råd med det?
Liselotte Olsson
Redaktör
