Den kommer allt tidigare, hetsen om allt möjligt. När Eva Åkessons författade sin sista Lundagårdskrönika kände hon inte för att skriva om nöje.
Att komma in på gymnasiet minns jag inte som en stor grej överhuvudtaget. Det var så självklart att det skulle gå och jag kom in på mitt förstahandsval, det var liksom så det gick till. Det var dock tio år sedan och en hel del har hänt sedan dess. För ett par veckor sedan träffade jag några av kidsen som går i klass 9 A på Mikaelskolan i Örebro och som medverkar i andra säsongen av SVT:s alldeles egna försök att få rätsida på det svenska skolsystemet.
Jag var där på ett jobb för tidningen och märkte att kidsen, om de inte var det innan, förvandlats till mediatränade charmtroll som nu jobbade mot klockan för att under våren få upp betygen så att de dels skulle ge behörighet till gymnasiet och dels vara tillräckliga för de eftertraktade programmen.
Att stressen finns där redan nu, där betygen inte är mer illa däran än i den genomsnittliga svenska skolan (Klass 9 A-medverkan till trots) gjorde att jag ibland hade svårt att skratta med när de skämtade och pratade om vilken lärare som var mest macho.
Kontrasterna mellan deras oro och den oro jag känt för studier blev genast så tydlig att jag nästan skämdes. Det är så lätt att le litet överseende och säga ”det ordnar sig”, vuxna gjorde så tillräckligt mot dem berättade de. Allt är annorlunda nu, pressen har hårdnat och kommer tidigare än vad den gjorde för ett decennium sedan.
Även om inte gymnasiet var en källa till oro för mig har den unge som bestämt sig för att bli journalist tillräckligt mycket att oro att se fram emot ändå. Pressen tycks också ha blivit större på universiteten, det kändes så i alla fall.
Eller så oroar sig studenter mer för att inte få jobb efter avslutad utbildning.
Att solen inte direkt skiner över arbetsmarknaden för journalister är allmän kunskap och i stort sett alla jag någonsin diskuterat mitt yrkesval med har påpekat detta för mig. Och visst är det svårt, samtidigt som jag vet att det går.
Som sextonåring började jag skriva för lokaltidningen och sedan dess har jag fortsatt. Jag kom först in på journalistprogrammet i Göteborg, men det slutade med att jag ett par år senare pluggade journalistprogrammet i Lund i stället.
Nu är jag äntligen klar. Sedan höstterminen har jag jobbat som reporter och det känns mest overkligt att allt är klart: Som att jag vilken minut som helst kommer att kallas tillbaka till verkligheten och få veta att jag borde bli något altruistiskt i stället, som lärare eller sjuksköterska.
Sedan i höstas har jag skrivit Lundagårdskrönikor i exil från Mellansverige, men inte längre. School’s out och jag bär på en barn. Ett som kommer i mitten av maj, lagom till vårvindar och sol, och fram tills dess ska jag jobba.
För det kan ordna sig även för de som vill bli journalister. Om det nu bara kunde ordna sig för Klass 9 A blir jag nöjd. Och gärna resterande klass 9 i landet. Det vore något.
HELGENS MÅSTEN
Fredag: Förvisso är jag inte kvar i Skåne, men ryktet går att Hans-Erik Dyvik Husby gästar Malmö konserthus. Ni vet, Turbonegros Hank von Helvete som gestaltat Cornelis Vreeswijk nyligen på vita duken. I Malmö ska han sjunga tolkningar av Cornelis-låtar. Kan absolut vara något.
Fredag: Novischfester bjuder Lunds och Östgöta in till. Eftersläpp från kl 22.00.
Lördag: Novischfester på Kalmar och Hallands.
Skivtips: Leta upp PJ Harveys nya platta ”Let England shake” på Spotify. En melodisk folkig temaplatta om våld och krig, och vad passar bättre när vintern vägrar ge sig?
