Freds- och konfliktsforskaren Sarah Anne Rennick skriver en avhandling om vad som gjort de revolutioner som just nu sveper över Nordafrika möjliga.
För Lundagårds Annika Wilhelmson berättar hon om sin syn på demokratisering i Egypten, relationen mellan väst och arabvärlden och regionens framtid.
”När jag först hörde att Ben Ali flytt landet, trodde jag inte att det var sant. Tunisien var en så starkt kontrollerad polisstat och jag trodde inte att han skulle ge sig så snabbt. Det fick mig att ändra min avhandling. I stället för att skriva om arabisk medling i inbördeskonflikter i arabiska länder ska jag undersöka vilka faktorer som fick dessa regimer att rasera. Revolutionerna är de största som hänt i regionen på decennier.
I Egypten har man lyckats mobilisera människor från många olika grupper i samhället under målet att avsätta Mubarak. Nu är han borta och olika intressen kommer förmodligen att komma upp. Det finns mycket liten organiserad opposition, förutom Muslimska brödraskapet, och ingen agenda för att ta hand om de sociala problem som grundade revolutionen. Massarbetslösheten, den sociala orättvisan och bristen på möjligheter finns fortfarande kvar och hela det politiska systemet måste rekonstrueras. Jag tror inte att det är omöjligt med det är en enorm utmaning.
Innan revolutionen tror jag att USA och Europa accepterade status qou, trots att de var medvetna om vilka problem som var associerade till det. De skulle aldrig öppet samtycka med tortyren som förekommer men relationen gav dem vissa positioner i arabvärlden som de ville behålla. En annan orsak var västs rädsla för islamister.
Jag tror att attityden mot Mubarak var som Roosevelts citat om den nicarguanska diktatorn Anastasio Somoza ”He’s a son of a bitch, but at least he’s our son of a bitch”. Jag skulle väl inte direkt kalla USA och Europa hycklare men de pratar så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter och sedan stödjer de regimer som sysslar med motsatsen.
Det som väst nu kan göra är att stödja den politiska omvandlingen och uppkomsten av politiska partier, men det skulle vara ett enormt misstag att säga att de måste exkludera islamister eller försöka peka ut vem som ska ha makten. Vi har gjort det gång på gång och det har lett till katastrofala situationer.
I Libyen är situationen helt annorlunda. Khaddafi är extremt excentrisk och mycket våldsam. Han har startat ett krig mot sitt eget folk och det är omöjligt att säga hur länge det kommer att pågå. Jag tvivlar starkt på att han kommer att avgå självmant som Ben Ali och Mubarak.
I de andra arabländerna måste nog regimerna ta sina medborgares protester på större allvar nu. Förändringar har redan börjat ske på vissa håll men mycket beror på hur det går i Egypten nu. Om det inte blir lugn och demokrati så kan andra regimer använda det som anledning för att kontrollera oppositioner.”
