Hyllorna är fulla med dödskallar och benknotor – en scen som för tankarna till ett skräckkabinett. Men för studenterna i historisk osteologi ger skeletten kunskaper om människan bakom.
– Man kan ta reda på så mycket. Vad de har ätit, arbetat med och om de haft några sjukdomar, säger studenten Isabella Passlov.
Höga röster hörs från en av grupperna och allt fler kommer förbi för att se vad som är på gång. På bordet framför dem ligger en ryggrad, komplett och till synes oförstörd, med alla kotorna på plats. Men vid en närmare anblick avtecknar sig tre djupa spår, både upptill och nertill på ryggraden. Det är det som drar studenternas uppmärksamhet. Spåren är sticksår efter en kniv eller ett svärd.
– Troligtvis har huggen kommit snett framifrån, säger Karin Berger och tar hjälp av ”plastis”, ett plastskelett, för att visa.
– Här någonstans.
Hon pekar precis nedanför revbenen.
– Men hade vi haft tillgång till revbenen hade vi kunnat veta mer exakt.
Slutsatsen blir att ett vasst föremål tre gånger har borrat sig igenom den 50-åriga medeltidskvinnans kropp. Det kan bara betyda en sak – det har att göra med ett mord.
För den ovane kan det kännas lite obehagligt att vandra in på Zoologen och in i föreläsningssalen där studenterna sitter böjda över lådor med skelettdelar. Längs väggarna står skåpen fyllda med dödskallar och benknotor av alla möjliga slag.
Några av kranierna är märkta ”foster” och är inte större än en knytnäve. Tanken på att dessa skelett en gång i tiden tillhört livs levande människor, med sina egna drömmar och bekymmer, är svindlande.
– Man vänjer sig, säger Isabella Passlov angående hur det är att jobba med något så tätt förknippat med döden.
Samtidigt följer hon intresserat gruppens arbete med att få fram mer information om vems skelett de har framför sig. Utan att riktigt avslöja om hon skämtar eller inte, tillägger hon:
– Kanske måste man ha en morbid läggning.
Skeletten de studerar för dagen är medeltida och uppgrävda från en kyrkogård i Helsingborg. Det gäller för studenterna att utifrån de ben som finns bevarade kunna avgöra ålder, kön, längd, sjukdomar och tandstatus på den person de har framför sig.
– Genom att se förslitningar på skeletten kan man till exempel dra slutsatser om vad de har arbetat med, berättar studenten Karin Berger.
Torbjörn Ahlström, kursledare och lektor i historisk osteologi, förklarar att syftet med kursen är att lära sig förstå människan och hennes livsvillkor, livsmiljö och situation genom historiens lopp.
– Man kan se hur kroppslängden ökar och minskar beroende på om det är bra eller dåliga tider. Till exempel skedde en dramatisk ökning i slutet på stenåldern, där männen gick från att vara ungefär 160 centimeter långa till att bli 175. Förmodligen beror det på att man fick i sig mer näring, säger Torbjörn och förklarar att det i sin tur troligen har att göra med övergången från jägar- till jordbrukssamhälle.
– Den här har suttit i handen, säger Aija Macane och visar upp en benbit av det allra minsta slaget.
Lådorna är fulla med benbitar som ska identifieras och pusslas ihop, varav många är små och trasiga. Skeletten förstörs ofta när grävmaskinerna kommer för att schakta bort jord inför en utgrävning.
– Men skicket beror även på ph-värdet i jordmånen, förklarar Isabella Passlov.
Det fick hon själv erfara när hon deltog i en utgrävning av gamla stan i Lübeck.
– När vi grävde ut gamla toaletter hittade vi skelett från barn som hade trillat ner i toaletten och drunknat. Både skeletten och träväggen var väldigt bra bevarade tack vare avföringen.
Kursen är uppdelad i två delar. Först studerar man djurben som hittats i anslutning till mänskliga boplatser. På så sätt kan man få kunskap om människans hushållning, husdjur och bytesdjur. Under den andra delen av kursen studeras människoben. Allt för att få kunskap om hur människan levde och kunna sätta in henne i ett historiskt perspektiv. Torbjörn Ahlström menar att osteologi är mer än bara ett komplement till historia.
– Historia är ju selektivt. De studerar kungar medan vi studerar de vanliga människorna, säger han lite hårddraget.
På ett av borden ligger skelettdelar som visar olika tecken på defekter eller skador.
– Det här är vad man förr kallade benröta. Det är en inflammation och genom de här hålen läckte det var, berättar Torbjörn och håller upp ett ben med flera små hål i.
Nästa är ett armbågsben som på mitten har en slags utväxt, en kallus, som bildats vid läkningen av en fraktur.
– Troligtvis har personen använt armarna för att värja sig mot någonting.
Isabella passlov lyfter upp ett lårben och förundras över hur lätt det är, innan hon stilla lägger tillbaka det på sin plats i lådan. Hur man ska hantera och lyfta skelettdelarna på ett varsamt och värdigt sätt får studenterna lära sig i början av kursen. Ett kranium lyfts med en hand underifrån och man får absolut inte stoppa några fingrar i ögonhålorna.
– Det är viktigt att man har respekt för mänskliga kvarlevor, säger Torbjörn Ahlström.
Karin Berger håller med.
– Man måste tänka på att det är mänskliga kvarlevor vi studerar, och inte larva runt. Annars ska man nog inte vara här. Det handlar väl om hur man själv vill bli behandlad när man är död.
