Vill vi ha elit eller bredd? Henrik Jonsson, vice ordförande för Lus, saknar en central diskussion i debatten om studieavgifter för utomeuropeiska studenter.
Mina uttalanden om studieavgifter i senaste numret av Lundagård har väckt mycket känslor. Bland annat har Lundagårds redaktör, Liselotte Olsson, skrivit en ledare där hon bland annat kallar delar av min argumentation för skrämmande.
Det finns förstås delvis legitima skäl tlll detta. Min argumentation är inte solid. Den kan i det här fallet heller aldrig bli det. Av den enkla anledningen att systemet innehåller en inbyggd paradox.
Enligt det tycka-till-dokument om studieavgifter för tredjelandsstudenter vi antog förra våren ska vi å ena sidan driva åsikten att studier ska vara avgiftsfria för alla, samtidigt som vi vill ha de främsta studiemässiga talangerna till Lunds universitet. I en tid där den helt avgiftsfria modellen inte längre är ett reellt mål. Hur man än vrider och vänder på denna olösliga variant av Rubiks kub så kommer det aldrig att vara möjligt att få dessa två ståndpunkter att konvergera i det nyligen instiftade systemet. Av denna anledning måste vi dela frågan i två.
Att argumenten jag lägger fram vid en första anblick framstår som paradoxala har jag full förståelse för. Att anse att man antingen bör ha inga studieavgifter, eller också sätta överpriser måste vid en första anblick framstå som synnerligen märkliga.
Svaret på det här är att man har gett sig in på en marknad som inte borde finnas. Marknaden där man köper och säljer högre utbildning, en produkt som borde ses som en rättighet och inte som en vara.
Men nu har vi i alla fall gjort det. Har man gjort det så måste man också anpassa sig efter den marknad man står på. På en marknad kan man inte titta in i en spåkula för att få en uppenbarelse av den produkt som är bäst för tillfället.
Krasst sett så tror folk att de får det de betalar för. Det är ingen slump att Bang & Olufsen och Sony inte konkurrerar om samma kunder. Även om du kan få ett jäkla ljud i en Sony-högtalare så upplever fortfarande en potentiell finfabrikatsköpare att de sistnämnda producerar långt sämre varor.
Att det till merparten kommer att vara studenter med tjocka plånböcker vi tar emot när det barkar mot höst nästa gång påpekar Liselotte. Ja, det är såväl sant som förhatligt, men det är något vi har vetat om sedan länge.
Det som förvånar mig mest i hela den här debatten är att ingen ställer den fråga som man borde ställa -’Elit eller bredd?’. Frågan om för vem och till vad högre utbildning ska finnas? Det är en diskussion som ingen ännu har tagit i med tång, men som vi förr eller senare måste plocka upp med våra bara händer.
Man talar hela tiden om rankingar, om toppstudenter och om internationellt anseende. Man talar väldigt lite om rätten till högre utbildning och nyttan med mångfald i högskolan. Kryddade studieavgifter är ett ultimat bevis på detta.
Man vill få hit duktiga studenter, och därför skapar man varianter för att konkurrera med de bästa lärosätena i världen.
Bredd och spets går att kombinera till en viss gräns, men förstås inte hur långt som helst. Så är det bara. Förr eller senare måste man välja.
Henrik Jonsson
Vice ordförande
Lunds universitets studentkårer
