Hur är det att vara student i Lund utan att kunna höra vad någon säger? Det vet Emelia Nilsson som läser tredje terminen på socionomprogrammet och är döv. På universitetet fungerar det bra, men i studentlivet känner hon sig inte hemma.
Föreläsaren Anne Ternér står framme vid tavlan i Paleastras hörsal och 
gestikulerar när hon bollar frågor med studenterna, som fått i uppgift att studera tre olika rättsfallsprövningar som en övning i juridik.
Bredvid henne står tolken Rebecka Gullberg och översätter det som sägs till teckenspråk. På första raden sitter Emelia Nilsson och antecknar. Hon hör ingenting av vad föreläsaren eller någon annan säger.
Hittar på nya tecken
De juridiska facktermerna haglar tätt och även för någon som hör vad läraren säger kan det vara svårt att hänga med. Emelia Nilsson verkar dock inte ha några problem. Hon och tolken har själva kommit överens om tecken för att översätta de krångliga formuleringarna.
Om hon skulle använda dessa tecken i samtal med andra döva, skulle de förmodligen inte förstå någonting.
Oftast går det bra
För någon som inte kan teckenspråk verkar det svårt att hinna översätta allt som sägs, när diskussionen tar fart. Och visst kan det ställa till problem när det går undan.
– Men för det mesta går det bra, menar Emelia. Lärarna brukar vara förstående och anpassa sig så att tolken hinner med. Tolkarna får dessutom se presentationer och powerpoints innan varje lektion.
I förra veckan kunde Lundagård berätta att antalet studenter som får pedagogiskt stöd fortsätter att öka, såväl i Lund som nationellt.
Enligt ansvariga på universitetet är en av orsakerna att fler känner till att det går att få hjälp.
Emelia Nilsson är nöjd med hur universitetet anpassar sig för att alla ska kunna studera. Tolkarna Rebecka Gullberg och Lill-Marie Ekelund har gått en fyraårig tolkutbildning och i början av varje termin har de ett möte med studenterna och lärarna för att se till så att alla är väl förberedda.
Med tolkarna som hjälp är föreläsningar och liknande inget problem för Emelia Nilsson. Värre är det med studentlivet.
”Fick inte ut särskilt mycket av nollningen”
En stor del av studentlivet i Lund handlar om aktiviteter och socialt umgänge utanför studierna. Men om man inte kan vara med i samtalet och höra vad alla säger är det lätt att hamna utanför, menar Emelia.
– Jag brukar egentligen inte delta särskilt mycket i studentaktiviteter och sådant, säger hon. Det går bra så länge det bara är en eller två personer och vi kan skriva på papper eller i mobilen, men om det är för många på en gång så funkar det inte.
Svårheten att delta fullt ut har fått henne att tveka inför sittningar och liknande. Hon har funderat på att gå men hoppat över eftersom det är så svårt att hänga med.
– Jag var med på nollningen, men fick inte ut särskilt mycket av det, berättar hon.
Kanske arbete som kurator
Trots detta trivs Emelia Nilsson bra i Lund. Hon kommer ursprungligen från Småland, men fick sin grundskoleutbildning på Östervångsskolan i Lund. Och efter att ha gått ut gymnasiet i Örebro valde hon att återvända till Skåne när hon kom in på socionomprogrammet.
I framtiden är det arbete med unga som lockar.
– Jag skulle kunna tänka mig att arbeta som kurator eller som en i dövteamet på Region Skåne, säger hon.
Artikeln är tillfogad en rättelse.
